Luftförsvar, STRIL 40

Under denna rubrik avhandlas luftförsvarets bearbetning av observationer och beslutsfattande i Sverige under första delen av kalla kriget.

Det system för luftförsvar och stridsledning som infördes under andra halvan av 1950-talet kom att kallas STRIL 50 (STRIL = STRIdsledning och Luftbevakning). Efterföljaren som kom i mitten av 1960-talet benämndes STRIL 60. Av denna anledning har det system för luftförsvar och stridsledning som användes före STRIL 50 ibland kommit att kallas STRIL 40. Namnet är en efterhandskonstruktion och användes inte under den aktuella tidsperioden, men är praktiskt för att enkelt kunna skilja de olika systemen åt.

Inhämtningssidan bestod vid tiden för andra världskrigets utbrott i princip uteslutande av optisk luftbevakning, även om försök med lyssnaranläggningar gjordes. Under slutet av andra världskriget införskaffade Sverige de första radaranläggningarna för luftbevakning. Dock kvarstod den optiska luftbevakningen som den viktigaste delen av inhämtning under hela STRIL 40s livstid.

Under början av kalla kriget hade fortfarande inget samlat grepp tagits på luftförsvaret. Armén skötte huvuddelen av luftbevakningen i syfte att rapportera dels till luftvärnet och jaktflyget för bekämpning, dels till civilförsvaret för skydd och larm. Flygvapnet skötte viss egen luftbevakning och givetvis även den bekämpning som skedde med jaktflyg.

Organisation

De tre centrala delarna av STRIL 40-systemet var luftbevakningscentralen (LC), luftvärnscentralen (LVC) och jaktcentralen (JC). En luftbevakningscentral skulle finnas i varje luftbevakningsområde, ett område som ungefär motsvarade ett län.

Luftbevakningscentral

Luftbevakningscentralen tog emot rapporteringar från inhämtningsorganen, optiska luftbevakningsstationer och radarstationer. I luftbevakningscentralen sammanställdes rapporterna och utvärderades. Om något fientligt flygföretag föranledde åtgärder kontaktade luftbevakningscentralen den berörda civila eller militära myndigheten. För den civila sidan bestod åtgärderna i första hand av larm eller orientering om fientliga flygföretag. För den militära sidan bestod åtgärderna i första hand av kontakt med luftvärnscentralen och jaktcentralen, se nedan. Se vidare sidan om åtgärder för mer information om de luftförsvarsåtgärder som kunde vidtagas. Luftbevakningscentralerna har även fått en egen sida.

Redan under andra världskriget kom man fram till att arbetet i luftbevakningscentralen allvarligt betungades och försenades av mottagandet och behandlingen av alla rapporter som kom in från luftbevakningsstationerna. Därför införde man snart luftbevakningsgruppcentraler (senare kallade luftförsvarsgruppcentraler), LGC, som filter mellan luftbevakningsstationerna och luftbevakningscentralerna. Luftbevakningsgruppcentralerna har fått en egen sida.

Luftvärnscentral och Jaktcentral

Luftvärnscentralen (LVC) ledde bekämpning av fientliga flygföretag med luftvärn. Jaktcentralen (JC) ledde jaktflyget.  Se vidare sidan om åtgärder för mer information om de luftvärnsåtgärder som kunde vidtagas.

Problem med organisationen

Organisationen med separata luftbevakningscentraler, luftvärnscentraler och jaktcentraler hade sitt ursprung i att organisationen var uppbyggd av olika delar av totalförsvaret. Luftbevakningen hade från början som huvuduppgift att larma om luftangrepp. Civilförsvaret var därför en stor intressent i luftbevakningen. Luftvärnscentralen (LVC) ledde luftvärnet (en del av armén), och jaktcentralen (JC) ledde jaktflyget (en del av flygvapnet).

Att ha en organisation som arbetade med inhämtningen av information om fientliga flygföretag, och inte bara en utan två därifrån separata och delvis parallella organisationer som arbetade med bekämpningen av samma fientliga flygföretag, framstod snart nog som mycket ineffektivt. Visserligen hade såväl luftvärnscentral som jaktcentral förbindelseofficerare i luftbevakningscentralen, men organisationen var inte effektiv. Redan under andra världskriget blev det därför vanligt att luftbevakningscentral och luftvärnscentral i möjligaste mån samlokaliserades. Sambandet mellan dessa kunde då förenklas. En öppen dörr, en lucka i väggen, eller i något fall t.o.m. knackningar i väggen, kunde användas för kommunikation mellan LC och LVC.

Vid andra världskrigets slut gjordes försök med en gemensam organisation för luftbevakningscentral, luftvärnscentral och jaktcentral. Denna gemensamma ledningsplats kallades luftförsvarscentral (LFC), och LFC:t blev centralpunkten i den efterföljande STRIL 50-organisationen.

Mer information

Den som är intresserad av ytterligare information rekommenderas att ta del av Bernt Törnells bok Spaning mot skyn, som presenteras utförligt på webplatsen www.flygbas.se, eller av Bjarne Darwalls bok Luftens dirigenter.

//MatsB   v 1.0 2007-11-01