Svenska mobiliseringsalternativ

Svenska mobiliseringsalternativ

Sverige hade ett antal möjligheter att mobilisera, beroende på typ av hot och riktning.

Allmän mobilisering

Den mest generella formen av mobilisering var allmän mobilisering. Allmän mobilisering innebar att alla krigsplacerade kallades in till tjänstgöring.

Vid ett överraskande anfall kunde allmän mobilisering tillkännages genom att signalera beredskapslarm med de utomhusanläggningar som fanns (och finns) i varje tätort. Krigsplacerade skulle då omedelbart bege sig till sin inställelseort. Inställelseorten fanns angiven på den krigsplaceringsorder som alla krigsplacerade fått sig tillsänd i rekommenderat brev.

Partiell mobilisering

Ett alternativ till allmän mobilisering var partiell mobilisering ("p-mob"). Vid partiell mobilisering kallades nyckelförband och nyckelpersonal in till tjänstgöring. Tanken var att den inkallade personalen och de inkallade förbanden skulle få krigsorganisationen att fungera så att en senare allmän mobilisering ("a-mob") i princip bara behövde fylla på med soldater.

Det fanns två storlekar på den partiella mobiliseringen: den lilla partiella mobiliseringen, som hade kodfärg GUL, och den större partiella mobiliseringen, som hade kodfärg RÖD. (Den allmänna mobiliseringen hade kodfärg VIT.)

Den mindre partiella mobiliseringen omfattade cirka 50.000 man, och tanken var att antalet skulle vara så lågt att det civila samhället i stort sett skulle kunna fortsätta fungera normalt.

Den större partiella mobiliseringen omfattade cirka 200.000 man, och tanken var att detta var det största antal som kunde kallas in utan att hela det civila samhället behövde försättas på krigsfot.

Riktningsalternativ

Förutom möjligheterna till partiell mobilisering, fanns också möjligheter att mobilisera förband inom vissa geografiska områden. För denna inkallelse fanns kodnamn:

SÖREN för södra Sverige

NORRE för norra Sverige

ÖSTEN för östra Sverige

VIDAR för västra Sverige.

Genom riktningsalternativen kunde mobiliseringen begränsas till förband inom en viss landsända.

Brevinkallelse

Genom brevinkallelse kunde nyckelförband mobiliseras på förbands- eller t.o.m. individnivå.

Beredskapshöjning

Utan att tillgripa mobilisering kunde beredskapshöjning beordras. Inom fredsorganisationens ramar kunde vissa beredskapshöjande åtgärder vidtagas. Beredskapshöjningen fanns i två steg, benämnda lystring respektive givakt.

Lystring innebar skärpt beredskap med utökade bevakningsåtgärder, indragna permissioner för inneliggande värnpliktiga, inkallelser till beredskapstjänstgöring etc.

Givakt innebar högsta beredskap och förberedelser för mobilisering. Beredskapshöjning till givakt innebar att krigsfaran var överhängande och att krigstillstånd eller beslut om mobilisering var att vänta under de närmaste dygnen.

Diskussion

Genom möjligheterna till partiell mobilisering är det möjligt att Sverige hade kunnat undgå vad som hände i Norge vid de brittiska och tyska anfallen i april 1940, att tvekan fick mobiliseringen att starta för sent.

En allmän mobilisering är en apparat som inte dras igång i onödan. I Norge 1940 drogs den därför igång för sent, när fienden redan landstigit. Det är mycket stor risk att Sverige under kalla kriget hade råkat ut för samma sak. Ingen politiker vill starta en allmän mobilisering om det sedan visar sig vara falskt larm.

En partiell mobilisering hade kunnat vara ett alternativ som med tillräcklig framförhållning i alla fall hade fått ledningsfunktionerna i krigsorganisationen att fungera vid ett krigsutbrott.

Lyckligtvis slapp vi pröva mobiliseringssystemet i skarpt läge.

Frågan kvarstår dock: Hade svenska politiker vågat ha tillräcklig framförhållning?

//MatsB   v 1.1 2008-06-29