Sovjetunionen

Här återfinns information om Sovjetunionen under kalla kriget.

Sovjetunionen

Sidan om kommunismen innehåller information om kommunismen i Sovjetunionen och Sovjetunionens ledare före kalla kriget. På denna sida behandlas endast ledarna under det kalla kriget.

I likhet med USA styrdes Sovjetunionens utrikespolitik oftast av en stark ledare. Beroende på epok kunde denna starka ledare dock ha olika titlar såsom partiordförande, partisekreterare, president, etc. I nedanstående framställning görs dock ingen åtskillnad, utan de starka ledarna presenteras utan hänsyn till vilken officiell titel de verkat under.

Josef Stalin (-1953)

Josef Stalin var Sovjetunionens obestridde ledare sedan andra halvan av 1920-talet. Sidan om kommunismen ger information om Stalins tidiga år vid makten.

Stalins politik var den direkta orsaken till kalla kriget. Sidan som introducerar kalla kriget, samt sidan om kalla krigets inledning, ger information om de händelser som ledde till kalla kriget.

Stalin hade en utvecklad känsla för politisk strategi, samtidigt som han kunde vara totalt hänsynslös. Detta ledde till att kommunistdiktaturer infördes i de av Sovjetunionen ockuperade länderna i Östeuropa, oberoende av tidigare avtal mellan de allierade i andra världskriget. Sidorna om Polen, Östtyskland, Tjeckoslovakien och Ungern behandlar detta för respektive land.

Likgiltigheten för ingångna avtal ledde också till Berlinblockaden, ett försök att få hela Berlin att tillfalla den sovjetiska ockupationszonen.

Nikita Krustjev (1953-1964)

Efter Stalins död i mars 1953 utbröt i Kreml en kort maktkamp som Nikita Krustjev vann. Redan på hösten samma år var han den nye ledaren av Sovjetunionen.

Krustjev startade tämligen snabbt en avstalinisering, där Stalins blodiga utrensningar inte bara ifrågasattes, utan även fördömdes.

Den som trott att denna mjukare linje även skulle gälla Sovjetunionens utrikespolitik blev dock besviken. De hårda medel som sattes in mot Berlinrevolten i juni 1953 och mot Ungernrevolten hösten 1956 talade sitt tydliga språk: Sovjetunionen skydde inga medel för att bevara den kommunistiska hegemonin i Östeuropa. Krustjev var också den som godkände Östtysklands planer på att bygga Berlinmuren.

Under Krustjevs tid vid makten utspelade sig Kubakrisen, då världen under några dagar befann sig på randen av ett kärnvapenkrig mellan öst och väst.

Krustjev var dock även den förste sovjetiske ledare som besökte USA. Efter den amerikanske vicepresidenten Richard Nixons besök i Moskva i juni 1959 gjorde Krustjev en svarsvisit i USA i september samma år.

Krustjevs avstalinisering fick kommunistkinas ledare Mao Tse-Tung att bryta med Sovjetunionen.

Krustjev var även en rymdentusiast, och det var under honom som rymdkapplöpningen startade.

Leonid Brezjnev (1964-1982)

Krustjev kom med tiden att ses som en risk och en belastning för kommunistpartiet. Hans plötsliga utspel i olika frågor fick flera i kommunistpartiets ledning att ifrågasätta hans lämplighet som ledare. I en palatskupp 1964 avsattes Krustjev (skickades iväg på semester "för att vila upp sig"). Bland dem som iscensatt palatskuppen utkristalliserade sig snart Leonid Brezjnev som den starkaste ledaren.

Brezjnevs tid vid makten präglades av en mer stabil och förutsägbar politik, vilken mot slutet av perioden övergick i en stagnationsperiod då mycket litet gjordes för att hantera Sovjetunionens växande ekonomiska problem.

Under Brezjnevs tid vid makten slogs reformsträvandena i Tjeckoslovakien i den så kallade Pragvåren ned av sovjetiskt militär år 1968. Beträffande Polen godkände Sovjetunionen att vapenmakt användes för att slå ned demonstrationer bland varvsarbetarna år 1970.

År 1979 anföll Sovjetunionen Afghanistan. Ett långdraget krig utbröt, vilket varade i tio år.

Michail Gorbatjov (1985-1991)

Efter Brezjnevs död 1982 inträdde en period då två ledare avled efter en kort tid vid makten. Jurij Andropov, KGB-chefen, avled efter bara ett drygt år vid makten. Konstantin Tjernenko som efterträdde Andropov avled även han efter ett år.

Michail Gorbatjov valdes nu till ledare. Gorbatjov tog kraftfullt itu med den stagnerade ekonomin och lanserade ett antal reformprogram, av vilka glasnost (öppenhet) och perestrojka (förändring) blivit mest kända i väst. Glasnost avsåg att införa yttrandefrihet i Sovjetunionen, perestrojka avsåg att införa marknadsekonomi.

Utrikespolitiskt banade Gorbatjov vägen för Östeuropas befrielse från det kommunistiska oket genom att tillkännage att Sovjetunionen inte tänkte ingripa i andra länders inre angelägenheter. Detta ledde till en våg av folkliga revolutioner under 1989 där land efter land i Östeuropa avskaffade kommunistdiktaturen och införde ett demokratiskt styre och marknadsekonomi.

Ett antal av de länder som erövrats av Sovjetunionen sökte nu självständighet, inte minst de baltiska staterna. Under 1990 och 1991 stod det klart att utvecklingen hade sprungit ifrån Gorbatjov. Gorbatjov hade sett framför sig en långsam övergång till ett öppnare och mindre brutalt samhälle. Nu begärde folket en snabb övergång.

Sovjetunionen föll samman under 1991 när de flesta republiker begärde utträde ut Sovjetunionen. Boris Jeltsin valdes i juni 1991 till president i Ryssland. I augusti samma år försökte sig konservativa kommunister på en statskupp, vilken dock misslyckades, mycket tack vare Jeltsins kraftfulla agerande.

Juldagen 1991 upplöste Sovjetunionen sig själv. 74 år av kommunistdiktatur var till ända.

//MatsB   v 1.0 2008-06-01