Redan under 1800-talet talades det om att vapenutvecklingen skulle göra att
framtida krig drabbade de inblandade ländernas hela yta och hela befolkningar.
Den som sannolikt myntade begreppet "Det totala kriget" var general Erich von
Ludendorff, som skrev en bok med titeln "Der totale Krieg" år 1935. Mest känt
blev begreppet dock genom den tyske propagandaministern Joseph Goebbels, som i
ett tal i februari 1943 använde uttrycket "Der totale Krieg" som beteckning på
den fas av kriget som Tyskland stod i begrepp att ge sig in i.
I korthet innebär begreppet det totala kriget att hela länders yta och
befolkning utsätts för fientliga angrepp, något som mycket riktigt drabbade
flera länder under andra världskriget, Tyskland i synnerhet. Orsakerna till
detta står, som redan nämnts, att finna i vapenutvecklingen.
Snabbare stridvagnar, motoriserade förband etc. innebar att landkriget under
1900-talet kunde röra sig över mycket större ytor än tidigare. Även i forntidens
krig förhärjades de landområden där kriget drog fram, och civilbefolkningen
drabbades hårt, men de drabbade landområdena var mycket mindre.
Utvecklingen av bombflyget under 1900-talets första hälft ledde också till
att områden långt från landkrigets härjningar kunde utsättas för mycket kraftiga
fientliga angrepp. I Tysklands fall kunde hela städer bli mer eller mindre
totalförstörda genom allierade anfall med över ettusen bombplan i ett enda
bombangrepp.
I det totala kriget ingår att civilbefolkningen drabbas. I vissa fall sker
detta "händelsevis" genom att civilbefolkningen olyckligtvis är i vägen för
kriget. I andra fall är dock bekämpningen av civilbefolkningen helt avsiktlig,
och kan, som i fallet med de allierades bombningar av tyska städer, till och med
vara ett strategiskt huvudsyfte med bombningarna.
