Svenskt atomvapen

Det svenska försvaret arbetade under framför allt 1950-talet och första halvan av 1960-talat för ett svenskt atomvapen. Denna sida beskriver lite om de militära bevekelsegrunderna och om det politiska spelet kring frågan om svenska kärnvapen.

Då debatten fördes var den vanliga termen atomvapen, vilket motsvarar den nutida termen kärnvapen. Jag försöker använda "kärnvapen" i den allmänna diskussionen, men "atomvapen" när den tidens diskussioner relateras.

Bakgrund

Kärnvapenhotet från stormakterna spelade stor roll för Sveriges inställning till kärnvapen. (Kärnvapenhotet har även berörts på sidan om kalla kriget.) När Sovjetunionen år 1949 sprängt sin första atombomb stod det klart att även Sverige hotades av kärnvapenanfall. År 1953 sprängde Sovjetunionen sin första vätebomb, och hotet blev ännu större.

Ungefär som vid andra stora teknologiska landvinningar inom krigskonsten, såsom flygplanet, stridsvagnen eller radarn (för att nämna några 1900-talsuppfinningar), så ansågs allmänt kärnvapnen medföra ett paradigmskifte inom krigföringen. Länder som förfogade över kärnvapen ansågs också vara redo att använda dem i ett storkrig.

Den svenska planen

Svensk militär ansåg att Sverige borde utveckla egna kärnvapen för att i första hand avskräcka Sovjetunionen från angrepp, och i andra hand för att bättre kunna försvara sig mot ett sovjetiskt angrepp. Kärnvapen sågs som ytterligare ett vapen i arsenalen, ett vapen som varje nation med allvarliga försvarsambitioner borde skaffa sig.

Planerna var att bygga upp en kärnvapenarsenal på omkring etthundra atombomber genom att tillverka ett tiotal atombomber om året under en tioårsperiod.

Den huvudsakliga tänkta användningen av svenska kärnvapen i ett krigsscenario var att bekämpa angripande styrkor på fientligt territorium. Vid ett sovjetiskt angrepp över havet var utskeppningshamnarna i Baltikum ett primärt mål för svenska atomvapen.

Atombomber

Redan under Manhattan-projektet (det USA-ledda projektet under andra världskriget att ta fram en atombomb) hade det stått klart att det fanns två huvudsakliga vägar att gå för att framställa en atombomb; en uranbomb eller en plutoniumbomb. Dessa två bombtyper beskrivs närmare på sidan om kärnvapenteknik på kalla-kriget.se.

Det svenska läget/Den svenska linjen

Sverige låg ganska långt fram i forskningen för att kunna utveckla egna kärnvapen. En kombination av anrikningsproblemet för uran 235 och det antal bomber man önskade framställa (ett hundratal), gjorde att man fastnade för utvecklingen av en plutoniumbomb.

Plutoniet till de svenska atombomberna skulle framställas i svenska kärnkraftverk. Uranet för att driva kärnkraftverken fanns att bryta framför allt i Billingen. Billingens uranmalm var visserligen av låg kvalitet och egentligen inte lönsam att bryta, men genom inhemsk brytning slapp man internationell insyn i användningen av uranet. Det hela kom att kallas för den svenska linjen, Sverige skulle vara självförsörjande på atomområdet.

Flygplan 36 planerades som ett kärnvapenbärande attackplan, men kom aldrig längre än till ritbordet. Senare övertog Flygplan 37 (Viggen) denna roll som potentiell kärnvapenbärare.

Utrikespolitiken

En stötesten var att få tag på det tunga vatten som krävdes, framför allt till den stora tungvattenreaktor som planerades byggas vid Marviken utanför Norrköping, och som skulle producera huvuddelen av det svenska vapenplutoniet. USA hade monopol på en stor del av marknaden för tungt vatten, och villkoren för försäljning var att köparen öppnade reaktorerna för inspektion av IAEA. Detta villkor fanns för att förhindra att vapenplutonium producerades, med andra ord var det ett villkor som Sverige inte kunde acceptera. På grund av bland annat detta problem senarelades bygget och starten för reaktorn vid Marviken.

Det visade sig senare att det skulle gå att köpa tungt vatten från Norge utan att det passerade via USA och IAEA. Detta var dock i ett senare skede av planeringen, och ett större moln hade seglat upp på himlen, nämligen inrikespolitiken.

Inrikespolitiken

I början sågs den svenska atomvapenfrågan som ett rent ekonomiskt problem. Det svenska välfärdssamhället utvecklades under 1950-talet, och försvarsanslagen kämpade i statsbudgeten mot sociala utgifter som barnbidrag och pensioner. Ett trolleriknep var visserligen att man kunde definiera delar av kärnvapenutvecklingen som fysikforskning, och därmed inte enbart belasta försvarsbudgeten. Trots detta var kostnaden för försvaret för utvecklingen av kärnvapen mycket stor.

Under slutet av 1950-talet uppstod även andra politiska problem. Inom det regerande socialdemokratiska partiet uppstod motsättningar, då framför allt det socialdemokratiska kvinnoförbundet motsatte sig svenska atomvapen av mer principiella skäl.

En salomonisk lösning blev den så kallade skyddsforskningen. FOA (och dess siamesiska tvilling AB Atomenergi) förbjöds forska med syftet att utveckla svenska kärnvapen. Däremot tilläts forskning för att förstå atombombens principer så länge syftet inte var att framställa en svensk atombomb. Skyddsforskningen kom även att kallas utvidgad skyddsforskning, där "utvidgad" inte var närmare specificerat, men tolkades välvilligt för att rymma det mesta. Om denna forskning hade slutförts hade resultatet mycket väl kunnat bli en fullständig "kokbok" för inte bara framställandet utan även utnyttjandet av en svensk atombomb.

Dock, motsättningarna inom det regerande socialdemokratiska partiet blev slutligen så starka att regeringen i slutet av 1960-talet tvingades besluta att den svenska utvecklingen av kärnvapen skulle läggas ner. Försvaret hade sett atombombsprogrammet gnaga stora hål i försvarsbudgeten, och var därför inte alltför ledsna över det politiska beslutet.

Epilog

När den svenska utvecklingen av kärnvapen lades ner, blev också en del annat överflödigt. Marvikens reaktor kom aldrig att startas. (Detta berodde inte enbart på att kärnvapenprogrammet lagts ner, Marvikenreaktorn hade dessutom grundläggande konstruktionsproblem.) Istället byggdes Marvikenanläggningen om till ett oljekraftverk. Uranbrytningen i Billingen (Ranstadsverket) hade som nämnts aldrig varit ekonomiskt lönsam, och lades ner. Flygplan 37 Viggen blev en ovanligt storvuxen bärare av konventionella attackvapen.

Efterord

I efterhand kan man nog säga att den svenska satsningen på egna kärnvapen slog helt fel.

Hade den svenska kärnvapensatsningen fullföljts snabbt och kraftfullt, hade Sverige som kärnvapennation sannolikt befunnit sig i ett avsevärt bättre försvarsläge under resten av kalla kriget, och troligen även därefter.

Med tanke på att det aldrig blev några svenska kärnvapen, så hade det med samma utfall tvärtom varit bättre för försvaret att helt ha avstått från kärnvapenprojektet och istället satsat resurserna på konventionella vapensystem för att bättre ha kunnat hålla takt med den konventionella vapenutvecklingen i omvärlden.

Som det hela utvecklade sig kom kärnvapenprogrammet att urholka den svenska försvarsbudgeten under en kritisk tioårsperiod, något som försvaret sedan inte återhämtade sig från på grund av det ekonomiska och politiska läget på 1970-talet (lågkonjunktur och politiska anti-försvarsstämningar). Lyckligtvis var turen på Sveriges sida, och vi slapp krig.

//MatsB   v 1.1 2008-02-13