Ekoradio IIIb, ErIIIb

Under denna rubrik avhandlas luftförsvarets radarsystem ErIIIb i Sverige under kalla kriget.

En webplats med mängder av information om militära radarsystem är Försvarets Historiska Telesamlingar, FHT. FHT har ett stort antal dokument som behandlar olika radartyper.

Informationen på denna sida kommer i första hand från FHT. Även bilderna nedan kommer från FHT.

Ekoradio IIIb var transportabel, och de fortifikatoriska aspekterna på ErIIIb är därför minimala. Dock är ErIIIb intressant som den första radarn i flygvapnet, och därför värd att ta upp.

Ekoradio ErIIIb

Som nämnts på sidan om flygvapnets radarsystem, var ErIIIb den första fungerande luftbevakningsradarn i svenska flygvapnet.

De första anläggningarna köptes år 1944 från England. Totalt beställdes 30 anläggningar.

Materiel

ErIIIb var en transportabel radaranläggning. Radarn grupperades ursprungligen i tält (se bild), och transporterades i ett tjugotal lådor. I det bistrare svenska klimatet tillkom snart en enkel trähydda som ersättning för tältet.

Sändarens effekt var 85 kW med 1,4 m våglängd, pulsfrekvensen var 400 Hz. Antennen roterade med 3 varv/minut. Räckvidden låg på 50 till 150 kilometer, beroende på grupperingsplats och målets höjd.

Användning

Antennsystemet bestod av ett par av antenner monterande ovanpå varandra. Beroende på om dessa matades i fas eller motfas fick antennloberna olika vinkel i höjdled. Detta faktum utnyttjades till att göra en grov höjdskattning. Genom att jämföra ekots styrka vid ifasmatning och motfasmatning kunde målets höjd skattas relativt en tänkt linje där loberna var lika starka.

Antennloben var bred, cirka 20 grader. Därför blev riktningen i horisontalled (bäringen) mycket grov. För att bättre kunna skatta bäringen kunde antennen riktas manuellt. Genom att manuellt vrida antennen till dess maximalt utslag gavs, kunde bäringen skattas bättre.

Operatörsplatsen syns på bilden ovan. Just denna bild verkar vara den enda av ErIIIbs interiör, den är ständigt återkommande (så även här).

De två runda skärmarna vid operatörens högra hand är avståndsskärmen (A-indikatorn) överst, och riktningsskärmen (planpolärindikatorn, PPI) underst.

Mobil ErIIIb

För att förbättra rörligheten byggdes 5-6 stationer om till ett fordonsburet utförande. Stationen monterades i en buss från Scania-Vabis, se bild.

Livslängd

Radarutvecklingen var snabb, redan i slutet av 1940-talet var ErIIIb föråldrad. Under första halvan av 1950-talet stod de flesta stationer i reserv. År 1956 utgick den sista ErIIIb ur krigsorganisationen.

Mer information

Den som är intresserad av ytterligare information om luftförsvarets radarsystem rekommenderas att ta del av Bjarne Darwalls bok Luftens dirigenter.

Som nämnts ovan, en webplats med mängder av information om militära radarsystem är Försvarets Historiska Telesamlingar.

//MatsB   v 1.0 2007-12-09