Kustartilleriet - Fast artilleri

Under denna rubrik avhandlas kustartilleriets fasta artilleri i Sverige under kalla kriget.

Kustartilleriet hade ett stort antal fasta batteriplatser runt Sveriges kuster och på öar.

Pjäser

Grova artilleripjäser är dyra och har lång hållbarhet så länge man inte skjuter för mycket med dem. Flottan genomgick under nästan hela 1900-talet en process där såväl storleken på fartygen som antalet minskade. Därför blev pjäser från svårt (grovkalibrigt) fartygsartilleri tillgängliga för användning till lands. Kustartilleriet (liksom fästningsartilleriet) ärvde därför vid flera tillfällen pjäser från flottans skrotade eller moderniserade fartyg.

Av denna anledning är främst det äldre kustartilleriet fyllt av pjäser av varierande ålder, kaliber, längd och lavettage. Den grövsta kustartilleripjäsen hade 30,5 cm kaliber.

Den moderna kustartilleriet fick dock pjäser som redan från början var avsedda för kustartilleriet. Mest känd av de grova moderna kustartilleripjäserna är ERSTA (ERSättning Tungt Artilleri), en 12 cm pjäs från 1970-talet.

Batteriplatser

På batteriplatserna fanns givetvis pjäsplatser (se nedan), men även platser för ledning, samband m.m. Ofta hade dessa funktioner någon form av fortifikatoriskt skydd. Moderna batteriplatser hade ledningsplatser i bergrum, och även ofta fortifikatoriskt skyddad utrustning såsom höj- och sänkbar radar och kommunikationsantenner.

Pjäsplatser

Under tiden fram till och med andra världskriget var det vanligaste att pjäsplatserna var öppna med ett eventuellt skydd endast i fronten. Erfarenheterna från andra världskriget och framför allt Normandie visade emellertid att öppna pjäsplatser (med fast artilleri) var extremt sårbara för hård bekämpning. Fortifikatoriskt skydd av pjäsplatserna kom därför att bli viktigt.

För existerande (öppna) pjäsplatser kom dock utvecklingen mot fortifikatoriskt skydd att gå långsamt. Vissa öppna pjäsplatser kompletterades med en "aktre" betongöverbyggnad som skyddade mot eld och splitter från ovan och bakifrån. I fronten fanns dock fortfarande bara i bästa fall den pansarplåt som satt som splitterskydd på pjäsen.

En annan modifikation var att sätta en plåthuv över pjäsen. Skyddet var dock mer psykologiskt än reellt, och skyddet kallades "napalmskydd", eftersom napalm i stort sett var det enda farliga som plåten verkligen skyddade mot.

De moderna pjäserna monterades oftast i tornkonstruktioner liknande tornet på en stridsvagn. En brunn för pjäsen sprängdes i berget, och allt som stack upp var pjästornet. All bemanning befann sig i skydd nere i berget. Genom denna konstruktion blev också pjäsen mycket mer riktbar, i teorin kunde pjäsen vridas 360 grader.

//MatsB   v 1.1 2020-12-16, v 1.0 2007-11-01