Raketutvecklingen

Här återfinns information om den tidiga raketutvecklingen under kalla kriget.

Bakgrund

Rymdkapplöpningen har sin grund i andra världskriget. Tyskland utvecklade en raket, Aggregat 4 eller A-4, som blev ett raketvapen under propagandabenämningen V-2 (Vergeltungswaffe 2, vedergällningsvapen 2). Inget annat land hade vid denna tid kommit ens i närheten av att utveckla fungerande raketer av denna storlek.

Den tyska raketutvecklingen skedde vid Peenemünde vid tyska östersjökusten. Den ledande forskaren var Wernher von Braun.

Vid krigsslutet dammsög segrarmakterna Tyskland i jakt på värdefulla anläggningar och värdefulla personer. Wernher von Braun och ett stort antal av hans kollegor överlämnade sig till USA. Peenemünde hamnade i den sovjetiska ockupationszonen, liksom tillverkningsanläggningarna för V-2.

På detta sätt fick både USA och Sovjetunionen en flygande start (om detta uttryck ursäktas) på sin raketutveckling.

Syftet med såväl USA:s som Sovjetunionens raketprogram var givetvis detsamma som tyskarnas, att utveckla en avancerad vapenbärare. I och med utvecklingen av kärnvapen var kärnvapenbärande robotar det vapen som båda sidor såg som huvudvapnet i ett framtida krig.

Tysk teknik på båda sidor

Som nämnts ovan utnyttjade både USA och Sovjetunionen den kunskap som tyskarna fått genom V-2-projektet.

USA hade snabbt och i största hemlighet transporterat Wernher von Braun, hans medarbetare, och all dokumentation de haft med sig, till USA. Bilden till vänster visar en V-2-raket i USA.

I USA rådde konkurrens mellan vapengrenarna om raket- och robotutvecklingen.

Armén var de som engagerade Wernher von Braun i sitt projekt att ta fram en kärnvapenbärande robot. von Braun och hans personal utvecklade Redstone-roboten, en direkt efterföljare till den tyska V-2. Redstone kallades medeldistansrobot, men den hade endast en räckvidd liknande den tyska V-2, omkring 300 kilometer.

Flygvapnet byggde även de vidare på den tyska V-2, till Atlas-roboten. Parallellt med denna byggde flygvapnet även Titan-roboten.

Marinen byggde även de vidare på den tyska V-2. Viking-raketen var en experimentraket som marinen utvecklade för meteorologiska mätningar i atmosfären.

Alla tre vapengrenarna tog alltså fram egna robotar som samtliga byggde på den tyska V-2-raketen.

Sovjetunionen ockuperade som sagt Peenemünde, och tillfångatog omkring 200 av dem som arbetat med framställningen av de tyska V-2-raketerna. Dessa deporterades till Sovjetunionen, och sattes i arbete med att ta fram en sovjetisk kopia av den tyska V-2-raketen.

Den sovjetiska V-2-kopian gick under benämningen R-1. Denna förfinades i flera steg till R-2 till och med R-5. När sovjet under första halvan av 1950-talet skulle bygga den första interkontinentala roboten, med beteckningen R-7, gick det dock snett. Man försökte initialt skala upp den tyska V-2-designen och bygga en större motor med större lyftkraft. Denna större motor blev dock instabil, och problemen fortsatte. Den vätebomb som R-7 skulle bära blev dessutom nästan dubbelt så tung som beräknat, så lyftkraften måste ytterligare ökas.

Lösningen blev till slut att falla tillbaka på den tyska V-2-designen, men att använda en fyrdubbel uppsättning av dessa mindre motorer.

R-7 blev inte lyckad som interkontinental robot, den var stor, den var dyr och den hade för kort räckvidd. Däremot blev R-7-designen mycket lyckad som rymdraket, se vidare sidorna om rymdkapplöpningen. Bilden visar Vostok 1 med en R-7 som bärraket.

//MatsB   v 1.0 2008-03-13