Koreakriget

Här återfinns information om Koreakriget.

Koreakriget

Koreakriget var ett av de krig under kalla kriget där demokratier och kommunistdiktaturer stred mot varandra.

Bakgrund

Bakgrunden till Koreakriget står att finna i andra världskriget, eller, egentligen redan i artonhundratalets motsättningar i området. I samband med kriget mellan Kina och Japan 1894-1895 ockuperade Japan delar av Korea. I samband med Rysk-japanska kriget 1904-1905 stärkte Japan ytterligare sin ställning i Korea, och år 1910 annekterade Japan Korea.

När de allierade under senare delen av andra världskriget beslutade sig för att besegra Tyskland först lovade Stalin att anfalla Japan tre månader efter det att kriget i Europa avslutats.

Den 8 augusti (på dagen tre månader efter vapenstilleståndet i Europa, och två dagar efter det att USA fällt den första atombomben över Japan) anföll Sovjetunionen de japanska trupperna i Korea. USA anföll Korea från söder, och den 38:e breddgraden sattes upp som gränslinje mellan de sovjetiska och de amerikanska ockupationsstyrkorna.

När andra världskriget avslutades var alltså södra delen av Korea ockuperad av USA, och den norra delen var ockuperad av Sovjetunionen.

Kallt krig

USA och Sovjetunionen var från början överens om hur Korea skulle hanteras efter andra världskriget. Ockupationstrupperna skulle stanna i fyra år, därefter skulle Korea bli självständigt.

De båda sidorna hade dock helt olika syn på hur Korea skulle styras under ockupationsåren.

Norra Korea

I norra Korea installerade Sovjetunionen Kim Il-sung som ledare. Kim Il-sung var en kommunist som lett en koreansk gerillagrupp i kampen mot den japanska ockupationsmakten. År 1940 flydde han med resterna av sin gerillagrupp över gränsen till Sovjetunionen. Där blev han kapten i Röda armén. I september 1945 följde han med de sovjetiska trupperna in i Korea.

Södra Korea

I södra Korea använde USA samma taktik som i Europa: de lät de existerande infrastrukturerna finnas kvar och de existerande myndighetspersonerna sitta kvar. Detta ställde till stora problem eftersom de existerande myndigheterna var den japanska kolonialmaktens myndigheter. Japanerna hade varit brutala i sin ockupation av Korea, och var därför allmänt hatade av koreanerna.

Amerikanerna fick på grund av detta problem med strejker och uppror i södra Korea. Efter ett tag gick det upp för amerikanerna att koreanerna helt enkelt inte önskade sig ännu mer ockupation efter att just ha blivit av med ett halvsekel av japansk ockupation.

USA ville därför tillsätta en folkvald regim, och önskade utlysa val till denna i hela Korea. Sovjetunionen vägrade dock gå med på allmänna val, varför dessa endast hölls i södra Korea.

Valet vanns av Syngman Rhee, en koreansk anti-kommunist med amerikansk utbildning. Kommunisterna i södra Korea bojkottade valet.

Krigsutbrottet

Redan 1949 bad Kim Il-sung om sovjetisk hjälp att ockupera södra Korea. Stalin avböjde dock eftersom han ansåg de nordkoreanska trupperna vara alltför svaga.

Ett år senare var läget annorlunda. Nordkorea hade byggt upp sin krigsmakt med hjälp av återvändande kommunistiska koreaner som kämpat på kommunistsidan i Kina. Läget i södra Korea var också annorlunda. Rhee hade där stärkt sin makt, och en kommunistisk revolt i södra Korea var inte längre att hoppas på.

Under våren 1950 köpte Nordkorea en stor mängd vapen från Sovjetunionen, och Stalin gick därefter med på att stödja ett krig för att ockupera södra Korea.

Den 25 juni 1950 gick kommunisttrupperna till anfall över gränsen till södra Korea. Nordsidan hade närmare en halv miljon man, över 700 stridsvagnar och 400 stridsflygplan, sydsidan hade 150.000 man, 40 stridsvagnar och 14 stridsflygplan.

Efter tre dagar ockuperades Seoul, och en nordkoreansk seger låg nära.

FN griper in

Redan den 25 juni grep FN in. USA hade sådan sagolik tur att Sovjetunionen just då bojkottade FN. Därför kunde inte Sovjetunionen lägga in sitt veto när Korea redan på krigets första dag kom upp på dagordningen för FN:s säkerhetsråd.

Säkerhetsrådet antog en resolution som fördömde den kommunistiska aggressionen och krävde ett omedelbart tillbakadragande, samt att en FN-kommission skulle se till att tillbakadragandet verkställdes.

Sexton olika FN-länder ställde upp med trupper, varav USA stod för den absolut största delen.

De första FN-trupperna som anlände till Korea var amerikanska trupper som skeppades över från Japan. De var dock alltför fåtaliga för att rå på de kommunistiska trupperna, och i början av september var läget prekärt för sydsidans trupper.

FN-trupperna hade dock tack vare USA:s närvaro i Asien en stor mängd bombflyg att tillgå, och bombningen av infrastruktur och nordkoreanska krigsförråd började göra sig gällande. Nordkoreanerna fick svårt att försörja sina trupper som var spridda över nästan hela den koreanska halvön, och sydsidans trupper kunde börja pressa fronten norrut.

I oktober 1950 hade hela södra Korea befriats, men sydsidans trupper fortsatte för att erövra hela Korea. Den 19 oktober föll Pyongyang, och nordsidans trupper var på full reträtt på alla fronter. Segern verkade vara nära för sydsidan.

Kina griper in

Kinas kommunistiske ledare Mao Tse-tung oroades av utvecklingen. Maos kommunisttrupper hade just ockuperat största delen av fastlandskina, och Mao var orolig för att kriget att befria norra Korea från kommunistisk ockupation skulle sprida sig till det kommunistockuperade fastlandskina.

I oktober 1950 gick därför starka kinesiska trupper in i norra Korea. I januari 1951 var FN-trupperna tillbakadrivna söder om 38:e breddgraden, och Seoul föll en andra gång.

Det var i det här läget som president Truman offentligt nämnde möjligheten att sätta in kärnvapen, och general MacArthur talade offentligt om att en lämplig lösning på kriget vore att atombomba Kina. Under våren 1951 gjordes förberedelser för att snabbt kunna sätta in kärnvapen i kriget. Faciliteter för montering av atombomber iordningsställdes på en amerikansk flygbas på den japanska ön Okinawa, och möjligen transporterades även kärnladdningar dit.

I början av 1951 återtog dock FN-sidan initiativet i kriget, och i mars 1951 återtog FN-trupperna Seoul. Den här gången var dock beslutet från FN:s sida att inte driva kriget över på nordkoreansk sida, utan att stanna upp vid en linje ungefär i höjd med 38:e breddgraden.

Fredssamtal

Sommaren 1951 påbörjades fredssamtal, men det skulle ta över två år att ens nå fram till en överenskommelse om vapenstillestånd. Under tiden fortsatte kriget, men de stora offensivernas tid var förbi.

I november 1952 valdes Eisenhower till amerikansk president. Ett av hans vallöften hade varit att få slut på Koreakriget.

När vapenstilleståndsavtalet slutligen undertecknandes, innebar det i stort sett en återgång till läget som det varit före kriget. 38:e breddgraden utgjorde återigen gränsen mellan nord- och sydsidan.

Summering

Koreakriget slutade ungefär där det började. Kommunistsidan misslyckades i sina försök att ockupera hela Korea.

Konflikten sände däremot ett antal signaler till omvärlden. Den viktigaste var att USA och Sovjetunionen mycket väl kunde vara inblandade på motstående sidor i konflikter utan att situationen eskalerade till öppet krig mellan USA och Sovjetunionen.

En annan signal var att såväl väst som öst var redo att med vapenmakt försvara sina allierade.

Ytterligare en signal var att USA:s användning av kärnvapen satt långt inne. Inte ens den svåra situationen efter Kinas inträde i koreakriget kunde förmå USA att sätta in kärnvapen.

//MatsB   v 1.1 2014-03-02