Här återfinns en beskrivning av Neil Armstrongs väg till att bli den första människan att
sätta sin fot på månen. Vägen dit var lång och inte alls spikrak.
Neil Armstrong - NASA:s utvalde astronaut?
Ibland påstås det att Neil Armstrong med omsorg valdes ut av NASA för att bli den första
människan att sätta sin fot på månen. Inte minst framhålls det faktum att Armstrong var
en av NASA:s mycket få civilanställda astronauter. Vid tillfället för den första
månlandningen var Armstrong den ende civilanställde i Astronautgrupp 1 och 2
(de enda astronautgrupper som kom i fråga för att vara befälhavare för de tidiga
Apollo-färderna).
Det påstås bland annat att Buzz Aldrin skyllt sin "otur", att "bara" bli andre man på
månen, på att Armstrong var civilanställd och NASA ville ge en civilperson äran att
bli först på månen.
Det finns ingen sanning alls i detta. Som jag kommer att beskriva här så var det en lång
räcka tillfälligheter som placerade Armstrong i positionen som förste man på månen. Om
NASA:s chefer ville något, så var det snarare att inte ge Armstrong ett viktigt
uppdrag. Nedan kommer några exempel på att NASA absolut inte knuffade fram Armstrong
till att bli den första människan på månen.
Inte säkert att Armstrong överhuvudtaget skulle blivit antagen
För det första var det inte alls säkert att Armstrong överhuvudtaget hade blivit
antagen som astronaut. Hans ansökan kom in för sent, men accepterades ändå.
Ett rekommendationsbrev från dåvarande chef var egentligen ett krav för ansökan, men
Armstrong fick inget sådant. Det påstås att hans dåvarande chef inte ansåg att
Armstrong var av det "rätta virket" för att bli astronaut och därför nekade att skriva ett
rekommendationsbrev.
Sen uttagning till Gemini
När uppdragen till besättningar för Gemini-färderna delades ut, var Armstrong bland de
sista att få ett uppdrag. De astronauter som ansågs mest dugliga fick normalt tidiga uppdrag.
När fem Gemini-besättningar utsetts (d.v.s. 10 astronauter), var det bara Gordon Cooper
från Astronautgrupp 1, och Neil Armstrong och Elliott See från Astronautgrupp 2, som
inte hade fått något uppdrag. Först när Cooper utsetts att ersätta Grissom som
befälhavare för Gemini V, fick Armstrong uppdraget som backup-befälhavare för Gemini V.
Eftersom ordningen vilken astronauterna fick uppdrag i speglade chefernas uppfattning om
astronauternas duglighet, så är det tydligt att NASA:s chefer inte ansåg att Armstrong var
en stark kandidat till ett uppdrag.
Sen uttagning till Apollo
När de första befälhavarna för Apollo-färder utsågs, så gick de till befälhavarna
för Gemini III och IV, de utsågs till befälhavare respektive backup-befälhavare för AS-204.
Därefter utsågs befälhavarna för Gemini VI och VII till befälhavare respektive backup-befälhavare
för AS-205. Detta innebär att alla de första Gemini-befälhavarna förutom Gordon Cooper
från Gemini V fick uppdrag sig tilldelade, och det skedde i den ordning som de flugit i
Gemini-programmet.
När man ändrade planeringen och behövde ytterligare två backup-besättningar, så
fick befälhavarna för Gemini IX, X och XI uppdrag. Man hoppade alltså över befälhavaren
för Gemini VIII (Armstrong) när man delade ut dessa uppdrag.
Återigen får man uppfattningen att NASA:s chefer var tveksamma inför Armstrongs prestationer.
Förutom Lovell (som vid tidpunkten ännu inte hade utfört sitt uppdrag som befälhavare för
Gemini XII), så var det bara Armstrong ur Astronautgrupp 2 som inte hade fått något uppdrag
i någon av de sex första besättningarna i Apollo-programmet, men tre senare befälhavare
från Gemini-programmet hade alltså fått uppdrag i Apollo-programmet.
Apollo 1-branden
Först efter Apollo 1-branden fick Armstrong ett uppdrag. Om inte Apollo 1-branden hade
inträffat, så hade Armstrong inte ingått i någon av de sex första Apollo-besättningarna.
Med samma utfall av färderna som i verkligheten (första månlandningen skedde vid den
femte bemannade Apollo-färden), så hade alltså inte Armstrong kunnat bli första
människa på månen om inte Apollo 1-branden inträffat.
Skift av backup-besättningar
Efter Apollo 1-branden fick backup-besättningen för AS-204 ("Apollo 1") bli ordinarie
besättning på den första bemannade färden (som nu kallades Apollo 7). För att få en ny
backup-besättning för Apollo 7 så skiftade man de två senare backup-besättningarna till
att bli backup-besättningar en färd tidigare. Därmed kom Armstrong in som backup-befälhavare
för Apollo 9 (AS-503, Borman). Om man istället hade flyttat runt backup-besättningarna
på något annat sätt så hade Armstrong inte hamnat som Bormans backup, och han hade då inte
heller blivit befälhavare för Apollo 11.
Månlandaren försenad
När månlandaren blev försenad, kastade man om uppgifterna och besättningarna för Apollo 8
och 9. När man gjorde detta kastade man även om backup-besättningarna. Detta var första
gången som man ansåg att det var viktigt att backup-besättningarna höll ihop med
de ordinarie besättningarna, bara aningen tidigare (se ovan) så hade man skiftat runt
backup-besättningarna mellan färderna utan några sådana hänsyn.
Om man inte hade bytt plats på backup-besättningarna,
så hade Armstrong inte längre varit Bormans backup, och han hade då inte heller blivit
befälhavare för Apollo 11, utan istället för Apollo 12.
Om månlandaren inte hade blivit försenad, så hade Armstrong även ett sådant fall
blivit befälhavare för Apollo 12 istället för Apollo 11.
Gångjärnens betydelse
Till slut förklaringen på den sak som irriterade Buzz Aldrin. I Gemini-programmet
hade befälhavaren stannat i kapseln och fört befäl, medan andremannen hade genomfört
eventuella rymdpromenader. Aldrin hade därför hoppats eller trott att man vid
månlandningarna skulle göra liknande; befälhavaren stannade kvar inne och skickade ut
underhuggaren på det farliga uppdraget. Aldrin ansåg att NASA hade snuvat honom på
att bli först på månen när de ändrade så att det var befälhavaren som gick ut först.
Det är möjligt att tillverkaren av månlandaren, Grumman, hade politiska motiv för hur
de designade luckan som astronauterna skulle krypa ut genom, men jag tvivlar på det.
Månlandaren var väldigt, väldigt trång. Två astronauter, fullt påklädda med
rymddräkter för att gå på månen, kunde omöjligt byta plats inne i månlandaren.
Luckan öppnades inåt med gångjärnen till höger sett inifrån. När luckan var öppen
så var den i vägen för att månlandarpiloten skulle kunna krypa ut. Först efter det
att befälhavaren hade krupit ut, blev det plats för månlandarpiloten att ta sig över
till andra sidan luckan och krypa ut.
Hade luckans gångjärn istället suttit på vänster sida, så hade Aldrin blivit den som
"varit tvungen" att krypa ut först och bli först på månens yta.
Slutsats
Slutsatsen är att det var många sammanträffanden som gjorde att Armstrong blev först
att gå på månen. NASA gjorde snarast vad de kunde för att undvika att ge Armstrong ett
viktigt uppdrag, men på grund av alla ändringar i färdplanerna, och alla omflyttningar
av astronauter mellan de tidiga Apollo-färderna, så hamnade Armstrong till slut
som befälhavare för Apollo 11, och Apollo 11 blev den färd då man genomförde den
första månlandningen, och månlandarens konstruktion gjorde att befälhavaren var den
som måste gå ut på månytan först.
