Krigsfall II




Denna sida beskriver Krigsfall II i svensk försvarsplanläggning under kalla kriget.

Krigsfall II

Krigsfall II i svensk försvarsplanering utgjordes av ett anfall från Sovjetunionen. Krigsfallet hade sitt upphov i försvarsplaneringen från andra världskriget, då ett anfall från Sovjetunionen blev allt mer sannolikt.

Under kalla kriget kom "Sovjetunionen" efterhand att omdefinieras som "Warszawapakten".

Krigsfall II var under hela kalla kriget det enda sannolika krigsfallet, och det enda som krigsplaner utarbetades för.

Till en början planlades för tre separata krigsfall: C, S respektive N.

Krigsfall II C utgjordes av ett anfall mot centrala Sverige.

Krigsfall II S utgjordes av ett anfall mot södra Sverige.

Krigsfall II N utgjordes av ett anfall mot norra Sverige.

Av dessa ansågs krigsfall II N, ett Sovjetiskt anfall genom Finland mot Sveriges landgräns i norr, i början av kalla kriget vara det mest troliga. Krigsfall II C, ett anfall över hav mot centrala Sverige, ansågs vid den tiden vara det minst troliga.

Ökad anfallskapacitet

I och med försvarsbeslutet 1958 ansågs Warszawapaktens anfallskapacitet ha ökat såpass att det fanns risk för ett anfall på två fronter samtidigt. I och med detta tillkom ett krigsfall II SN.

Krigsfall II SN utgjordes av ett anfall mot södra Sverige samtidigt med ett anfall mot norra Sverige.

Ökad landstigningsrisk

I försvarsplanen 1962 hade detta med tvåfrontsanfall ytterligare utvecklats. Nu planlades enbart för olika tvåfrontsalternativ, där ett anfall över landgränsen i norr alltid utgjorde den ena fronten. Vid denna tid hade Warszawapaktens landstigningskapacitet ökat dramatiskt, så en landstigning över hav direkt mot östra Sverige (söder/norr Stockholm) var ett reellt hot.

Krigsfall 2 S utgjordes liksom tidigare av ett anfall mot norra Sverige samtidigt med ett anfall mot södra Sverige.

Krigsfall 2 Ö utgjordes av ett anfall mot norra Sverige samtidigt med ett anfall mot östra Sverige.

Dessa två krigsfall kom att bli huvudfallen genom flera försvarsbeslut fram till 1977.

Landstigning var som helst

I opverket 1978 planlades i princip endast ett krigsfall:

Krigsfall 2 - anfall mot norra Sverige samtidigt med en kustinvasion utan förvarning om riktning.

Warszawapaktens landstigningsmöjligheter ansågs nu så bra att de utan långvarig förbekämpning ansågs kunna landstiga på ett stort antal platser längs de svenska kusterna. Därför räknade det svenska försvaret inte längre med att kunna få tillräcklig förvarning om i vilket område landstigningen skulle ske.

Kort militär förvarning

År 1989 tillkom ett krigsfall 2 "KMF" (Kort Militär Förvarning), ett krigsfall där Sverige blev anfallet utan att ha hunnit mobilisera färdigt.

Se även sidan om olika utgångsgrupperingar, liksom sidan om olika mobiliseringsalternativ.

Jag har även författat en sida om Warszawapaktens planer för anfall mot Sverige, baserad på information som framkommit efter kalla krigets slut, samt en sida där jag med facit i handen jämför svenska förberedelserna med det verkliga hotet.

//MatsB   v 1.1 2008-07-16


   Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är intresserad av.
Google
 
       Besök även vår systerwebplats www.bergrum.se!

matsb@kalla-kriget.se © 2009-2015 • Allt innehåll upphovsrättsskyddat enligt lag.

kalla-kriget.se