Spaningsradar PS-14

Under denna rubrik avhandlas luftförsvarets spaningsradar PS-14 i Sverige under kalla kriget.

En webplats med mängder av information om militära radarsystem är Försvarets Historiska Telesamlingar, FHT. FHT har ett stort antal dokument som behandlar olika radartyper.

Informationen på denna sida kommer i första hand från FHT. Även bilderna nedan kommer från FHT.

Spaningsradar PS-14

Spaningsradar PS-14 var en av delarna i radarsystemet PJ-21.

PJ-21 var flygvapnets första renodlade stridsledningsradar. 40 stycken anläggningar PS-14 beställdes från brittiska Marconi år 1948.

Materiel

PS-14 var ursprungligen en transportabel spaningsradar. Själva radarapparaturen var inbyggd i en kabin som hade antennen på taket. Övriga delar (indikatorvagn, kraftförsörjning) var gemensamma med höjdradarn PH-13 i radarsystemet PJ-21. Se vidare sidan om PJ-21 för information om dessa delar.

Sändarens effekt var på 500 kW med 10 cm våglängd, pulsfrekvensen var 500 Hz. Räckvidden var 200 kilometer.

Apparatkabinen var sammanbyggd med antennen, och hela kabinen roterade alltså med när radarn roterade. Rotationshastigheten var upp till 15 varv per minut.

Variant PS-141

Den antenn som PS-14 levererades med nådde inte tillräckligt högt för de nya jetplanen, utan var byggd för flyghöjder upp till 6.000 meter. Därför byttes ganska snart antennerna mot en svensk konstruktion, som var byggd för flyghöjder upp till 10.000 meter (men som i verkligheten klarade upp mot 18.000 meter). Stationen i det nya utförandet benämndes PS-141.

Variant PS-142

I mitten av 1950-talet försågs vissa stationer med en elektronisk igenkänningsutrustning (IK-utrustning), genom vilken eget flyg kunde igenkännas. Stationer försedda med IK-utrustning benämndes PS-142. Bilden till vänster visar en PS-142, d.v.s. med den svenskkonstruerade antennen och med den mindre antennen för IK-utrustningen.

Variant PS-144

Ett antal stationer byggdes om för fast bruk i anslutning till vissa luftvärnscentraler (LFC:n). Dessa anläggningar utrustades med en större antenn, och stationen fick benämningen PS-144.

Roterande mastanläggningar

För att öka skyddet för de transportabla stationerna anlades omkring 15 stycken så kallade roterande mastanläggningar. Detta var förberedda grupperingsplatser för PS-14/PH-13, där antenner monterade på roterande master var monterade i anslutning till ett antal värn för gruppering av stationsenheterna. All kabeldragning var förberedd, el var framdragen, och stationsenheterna var försedda med uttag för anslutning.

Tanken var att radarstationerna kunde flyttas mellan ett antal alternativa grupperingsplatser och gruppera snabbt, samtidigt som grupperingsplatsen var fortifikatoriskt skyddad.

Livslängd

Stationerna i PS-14-serien avvecklades under första halvan av 1970-talet. Livslängden kom alltså att bli en bra bit över tjugo år.

Mer information

Den som är intresserad av ytterligare information om luftförsvarets radarsystem rekommenderas att ta del av Bjarne Darwalls bok Luftens dirigenter.

Som nämnts ovan, en webplats med mängder av information om militära radarsystem är Försvarets Historiska Telesamlingar.

//MatsB   v 1.0 2007-12-10