Svensk krigsplanläggning - facit i handen

Svensk krigsplanläggning - facit i handen

Hur väl matchade svenska försvarsförberedelser och det upplevda hotet från Warszawapakten det verkliga hot mot Sverige som förelåg under kalla kriget? Det verkliga hotet har beskrivits på sidan om Warszawapaktens anfallsplaner.

Två stora OM

Vid analysen av Sveriges försvarsförmåga mot de reella hot som existerade finns två stora OM. Det gäller mobiliseringen och beredskapen inför den massiva kärnvapeninsatsen.

Mobiliseringens OM

Sveriges förmåga att försvara sig under kalla kriget hade varit helt avhängig av att Sveriges försvar hade hunnit mobilisera färdigt innan Warszawapakten anföll. Detta är tyvärr långt ifrån självklart. Warszawapaktens anfallsplaner karaktäriserades av överraskning och kraftfullhet. När väl anfallet startat hade det varit alldeles för sent för Sverige att börja fundera på mobilisering.

En analys av norska regeringens agerande vid det tyska anfallet år 1940 visar på ett stort mått av önsketänkande för att slippa fatta ett möjligen förhastat beslut om mobilisering; underrättelserna kunde vara felaktiga, den förestående aggressionen kunde vara riktad mot någon annan. Under kalla kriget hade risken varit stor att den svenska regeringen hade ägnat sig åt motsvarande önsketänkande för att inte riskera att mobilisera i onödan.

De analyser som skett av den svenska militära beredskapen under kalla krigets kriser i omvärlden (Ungernrevolten, Praginvasionen, Polenkrisen, Kubakrisen etc.) visar att även den svenska militären varit mycket återhållsam med beredskapshöjningar.

Slutsatsen är att risken hade varit stor att Sverige inte hade hunnit vidta tillräckliga beredskapsåtgärder och inte hade hunnit mobilisera färdigt innan kriget varit ett faktum. Detta är alltså ett stort OM.

Kärnvapeninsatsens OM

Kärnvapeninsatsens OM är egentligen tudelat och handlar om möjlighet och vilja. Som belysts på sidan om Warszawapaktens anfallsplaner var det stora anfallets första fas en massiv kärnvapeninsats med femtio eller kanske uppemot ett hundratal strategiska kärnladdningar (vätebomber) mot Sverige. Efter en sådan insats måste man fråga sig hur den svenska sidan hade agerat.

I fråga om möjlighet handlar det om möjligheten att föra ett vettigt försvar i ett land där mycket stora områden skulle ha varit radiakbelagda, där alla stora städer varit utsatta för kärnvapenangrepp, och där stora delar av transportinfrastrukturen varit sönderslagen. I den gängse svenska trupputbildningen under kalla kriget skulle radiakbelagda områden i möjligaste mån undvikas, och strid i sådana miljöer ansågs höra till undantagen.

I fråga om vilja handlar det framför allt om den politiska viljan att upprätthålla försvaret när alla stora städer blivit förstörda av omfattande kärnvapeninsatser, och när antalet döda och dödligt strålskadade kanske räknades i miljoner, framför allt under den senare delen av kalla kriget när svenskt civilförsvar övergivit planerna på evakuering av Sveriges städer.

Om OM gällde

I det nedanstående försöker jag analysera hur de svenska försvarsförberedelserna matchade Warszawapaktens planer under förutsättning att de båda OM:en ovan gällde, det vill säga att Sverige hade hunnit mobilisera i tid, och att försvarsviljan och försvarsmöjligheterna kvarstod efter den initiala strategiska kärnvapeninsatsen.

Ett isolerat anfall mot Skåne

Anfallet mot Skåne som illustrerades med nedanstående karta skulle, om det genomfördes i isolation, ha varit mer eller mindre exakt ett av de scenarier som det svenska försvaret övat för.

Om det svenska försvaret mobiliserats enligt planerna för krigsfall II Syd, skulle det svenska försvaret av Skåne mycket väl kunna ha varit framgångsrikt. Warszawapaktens landstigning i Skåne var den högra flanken i en operation med syfte att säkra östersjöutloppen. Den marginaldoktrin som svensk försvarsplanering av ekonomiska skäl mer eller mindre tvingats anamma skulle här alltså varit verklighet.

Om den övriga operationen var framgångsrik, och Warszawapakten hade lyckats besätta de danska bälten, skulle ett bakslag för Warzawapakten i Skåne mycket väl ha kunnat ha tagits med jämnmod och inte nödvändigtvis förorsakat en kraftsamling mot Skåne.

Ett isolerat anfall mot Nordkalotten

Det isolerade anfallet mot Nordkalotten avsåg i första hand att säkra den norska kusten för att ge den sovjetiska flottan sjöherravälde i Ishavet.

Anfallet mot Nordsverige som ibland var en del av detta scenario var primärt en genväg mot den norska kusten. Den svenska marginaldoktrinen skulle även här kunna vara tillämpbar.

Under hela kalla kriget var ett anfall av denna typ över gränsen mot Finland en huvudkomponent i varje alternativ inom krigsfall II. Försvarslinjerna inom detta område var kraftigt utbyggda, och ett färdigmobiliserat svenskt försvar inom området skulle mycket väl ha kunnat bli en alltför svår nöt att knäcka för de sovjetiska trupperna som egentligen bara skulle ta en genväg genom Sverige.

En bakslag för Sovjetunionen på denna genväg skulle mycket väl kunna ha fått Sovjetunionen att ändra sina planer och gå genom Norge istället.

Anfall mot övriga Sverige

Landstigningen över hav mot östra Sverige hade med största sannolikhet medfört stora problem för det svenska försvaret, detta av flera orsaker.

För det första talade man beträffande det svenska försvaret av ostkusten allra oftast om en kraftsamlingsriktning (i singular). Möjligen kunde landstigningen tänkas ske inom två ganska närliggande områden, exempelvis norr respektive söder om Stockholm. Att Warszawapakten planerade en invasion med samtidiga landstigningar på ett halvdussin platser från Skåne till Härnösand skulle ha kommit som en mycket obehaglig överraskning vad gäller möjligheterna till svensk kraftsamling.

Det är inte otänkbart att Sveriges kustlängd och befolkning spelade in i den sovjetiska planläggningen. Sverige skulle haft svårt att kraftsamla i sex riktningar samtidigt. Detta i sin tur skulle inneburit att åtminstone några av sex olika landstigningar borde ha mött ringa motstånd och snabbt kunnat etablera stabila brohuvuden. De brohuvuden som stötte på starkt motstånd kunde helt enkelt lämnas åt sina öden, och kommande anfallsvågor kunde istället koncentreras till de framgångsrika brohuvudena. Allt enligt känd blixtkrigstaktik och med Sovjetunionens lika kända likgiltighet för de egna soldaternas liv.

Hade inte detta då kunnat hanteras genom att det svenska försvaret bekämpade ett eller ett par brohuvuden i taget, för att sedan omgruppera och bekämpa nästa? Med kunskap om det höga tempot i det sovjetiska anfallet är det tveksamt men ändå inte omöjligt, givet en bibehållen svensk transportinfrastruktur.

Nu vet vi emellertid att den svenska transportinfrastrukturen vid tiden för anfallet skulle ha varit totalt sönderslagen av den inledande strategiska kärnvapenbekämpningen. Det innebär två förödande saker för det svenska försvaret:

För det första innebär det att strategin under senare delen av kalla kriget att på ostkusten utgångsgruppera mer tillbakadraget i väntan på kunskap om huvudriktningen i det sovjetiska anfallet, för att först därefter inta mer framskjutna positioner, skulle ha stött på problem. Med förstörda kommunikationer hade en sådan framryckning tagit lång tid.

För det andra skulle samma problem infunnit sig efter en framgångsrik bekämpning av ett eller två brohuvuden. Omgruppering för att bekämpa nästa brohuvud skulle ta mycket lång tid på grund av den förstörda transportinfrastrukturen.

Vid invasionen i Normandie år 1944 tog det flera veckor för tyska pansarförband att ta sig från Calaisområdet till Normandie, en sträcka på omkring 20 mil! Denna långa transporttid berodde på att transportinfrastrukturen var totalt sönderbombad, samt att fienden hade luftherraväldet. Situationen hade varit liknande för omgruppering av svenska förband längs den svenska ostkusten, bara det att avståndet mellan Skåne och Härnösand snarare är 100 mil än 20.

Bekämpning av brohuvudena från luften framstår som det enda framgångsrika alternativet. Första flygeskadern, ÖB:s klubba, ansågs mellan tummen och pekfingret klara av fyra anfallsoperationer innan resursen kunde anses förbrukad. Vårt attackflyg hade alltså inte varit dimensionerat att, mer eller mindre på egen hand, klara av den framgångsrika bekämpningen av sex samtidiga landstigningsföretag.

Den enda chans Sverige skulle ha haft att från luften framgångsrikt bekämpa ett halvdussin brohuvud samtidigt hade varit en snabb och kraftfull insats av NATO-flyg och troligen även NATO-kärnvapen. Till kostnaden av att ytterligare bomba sex svenska områden sönder och samman hade NATO eventuellt kunnat kasta tillbaka de sovjetiska trupperna i havet.

Den dystra slutsatsen är alltså att denna typ av anfallsföretag inte hade kunnat mötas med framgång av våra egna trupper, utan ett massivt NATO-stöd hade krävts.

Inringning men inget anfall mot Sverige

Den sovjetiska bedömningen av en snabb inringning av Sverige var att Sverige skulle ha förklarat sig neutralt, och sedan kunnat förmås till mer eller mindre långtgående eftergifter.

Tyvärr är nog denna sovjetiska analys ganska träffsäker. Neutralitetsmantrat från kalla kriget säger ju just att den svenska alliansfriheten syftade till "neutralitet i krig". Att en inringad regering skulle förklara Sverige neutralt är därför inte särskilt långsökt, det var ju just neutraliteten som var målsättningen för den svenska försvarspolitiken!

Att Sverige sedan skulle ha varit utlämnat åt sovjetiska påtryckningar om eftergifter är tämligen självklart. Den långa landgränsen mot Norge hade varit omöjlig att försvara. Risken för exakt detta scenario låg till grund för en svensk förstudie i milo ÖN under 1950-talet. Studien handlade om att, i strid mot all officiell försvarspolitik, skicka svensk trupp att starta krig utomlands.

Det som studerades var att, utan att tidigare befinna sig i krig med Sovjetunionen, sända svensk trupp till Nordnorge för att hjälpa till att bekämpa ett sovjetiskt anfall mot Norge, i svenskt syfte att förhindra en sovjetisk ockupation av Norge.

Analysen som ledde till denna förstudie var att Sveriges försvarssituation skulle bli helt hopplös om Sovjetunionen besatte Norge. Det ansågs alltså att Sverige då hellre skulle frivilligt gå i krig mot Sovjetunionen på norsk mark, än att riskera en sovjetisk inringning av ett neutralt Sverige.

Sveriges tämligen ryggradslösa politik under andra världskriget kan också tas till intäkt för att ett isolerat och inringat neutralt Sverige förmodligen skulle ha varit ganska mjukt i ryggraden även mot Sovjetunionen. När eftergift fogats till eftergift skulle det hela ha kunnat sluta i att Sverige blivit en sovjetisk lydstat.

Slutsatser

Slutsatserna av detta försök till analys är blandade. Två stora OM är huruvida Sverige skulle lyckats mobilisera i tid, och hur man såväl militärt som politiskt skulle ha klarat att hantera de massiva strategiska kärnvapenangreppen.

Om de stora OM:en uppfyllts, skulle Sverige eventuellt ha kunnat hindra fienden vid en marginell inblandning i ett europeiskt storkrig, vid ett angrepp bestående av ett isolerat anfall mot antingen Skåne eller Norrbotten, anfall utan egentlig strategisk betydelse för Warszawapakten.

Ett anfall med syfte att ockupera hela Sverige hade vi däremot troligen inte kunnat värja oss mot utan massivt stöd från NATO.

Ett isolerat neutralt Sverige hade i händelse av sovjetiska framgångar i det europeiska kriget troligen utvecklats till något slag av sovjetisk lydstat.

//MatsB   v 1.1 2014-02-26, v1.2 2015-09-27