Det mesta på denna sida baserar sig på information från förre ÖB Bengt
Gustafssons bok Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget.
Därifrån är även illustrationerna hämtade.
Warszawapaktens strategiska områden
Ett problem med att finna information om Warszawapaktens anfallsplaner mot
Sverige är att Skandinavien till största delen tillhörde ett annat strategiskt
område för Warszawapakten än resten av Västeuropa. Övriga Västeuropa tillhörde
det så kallade TVD Väst, medan Skandinavien tillhörde TVD Nordväst.
Problemet med detta är att medan TVD Väst var en angelägenhet för många
länder inom Warszawapakten, var TVD Nordväst en rent sovjetisk angelägenhet.
Vid kalla krigets slut öppnades de militära arkiven i flera östeuropeiska
före detta Warszawapaktsländer. I dessa fanns detaljerade anfallsplaner för TVD
Väst. Warszawapaktens planer för anfall mot flera västeuropeiska länder,
inklusive Danmark, är därför kända.
Motsvarande anfallsplaner för TVD Nordväst är fortfarande dolda i de före
detta sovjetiska, numera ryska, arkiven. Warszawapaktens anfallsplaner mot
Sverige, Norge och Finland är därför inte kända på samma detaljnivå. Det som
ändå framkommit är till största delen baserat på intervjuer med centralt
placerade militärer inom TVD Nordväst.
Lärdomar från andra världskriget
Såväl i intern som extern retorik var Warszawapakten en försvarsallians.
Warszawapaktens definition av vad som utgjorde ett bra försvar skiljer sig dock
lite från den svenska definitionen av försvar som något rent defensivt. Till
stor del var detta baserat på Sovjetunionens dyrköpta erfarenheter från andra
världskriget.
Det tyska anfallet mot Sovjetunionen under andra världskriget överraskade den
sovjetiska militären och fick till resultat att de tyska trupperna hann tränga
mycket djupt in på sovjetiskt territorium innan de kunde stoppas. Sovjetunionen
befann sig under de första månaderna ständigt i efterhand, och resultatet blev
att tre års blodiga strider krävdes för att få bort de tyska trupperna från
sovjetisk mark. De enorma områden som drabbats av striderna var totalt förödda
efter återtagandet.
Den sovjetiska krigsplaneringen hade därför två viktiga principer: undvik att
komma i efterhand, och se till att striden utspelas på någon annans territorium.
Anfall är bästa försvar
För att undvika att sovjetisk mark föröddes igen, skaffade sig Sovjetunionen
en skärm av vasallstater i Östeuropa. Tanken med detta var att även om
Warszawapakten överraskades av ett anfall från NATO-sidan, skulle de hårdaste
striderna stå i de östeuropeiska staterna och inte i Sovjetunionen.
För att undvika att komma i efterhand var Warszawapaktens strategi under hela
kalla kriget det förekommande strategiska anfallet. När det såg ut som
att ett anfall förväntades från NATO, skulle Warszawapakten slå till först,
plötsligt och med full kraft. Erfarenheterna från det för Sovjetunionen så
förödande tyska anfallet skulle användas i ett motsvarande blixtanfall västerut.
Warszawapaktens plan i stort
Warszawapaktens anfallsplan mot Västeuropa var alltså ett blixtanfall med
full kraft. Från det att Sovjetunionen hade tillgång till kärnvapen, ingick ett
massivt användande av strategiska kärnvapen vid anfallet västerut.
Sovjetunionen brydde sig aldrig om sina egna soldaters liv, detta gällde även
vid det planerade storanfallet västerut. Efter ett massivt strategiskt
kärnvapenanfall (5000 strategiska kärnladdningar har nämnts) skulle blixtanfallet västerut
dra igång med insatser av såväl taktiska kärnvapen som kemiska och biologiska
stridsmedel. Man räknade med femtioprocentiga förluster bland de egna trupperna
i första anfallsvågen, till en stor del beroende på strålskador från den egna insatsen av
kärnvapen.
På fem veckor skulle hela Västeuropa ha ockuperats av Warszawapakten.
På nordvästfronten gällde framför allt att uppnå sjöherravälde. Detta
inkluderade att säkra utfarten för sjöstridskrafterna i Östersjön, liksom att
säkra Nordnorge.
Kärnvapeninsatser
Som nämnts ovan planerade Warszawapakten med ett massivt användande av
kärnvapen. Dels skulle ett massivt anfall av strategiska kärnvapen inleda
anfallet mot Västeuropa. 5000 strategiska kärnladdningar har som sagt nämnts i sammanhanget.
Dessa skulle sättas in i två attacker med några timmars mellanrum för att skapa
ytterligare chock och förödelse.
Dessutom förfogade Warszawapaktens trupper över ett mycket stort antal taktiska
kärnvapen vilka kunde sättas in efter beslut av de lokala militära befälhavarna.
Följande siffror är kända och gällde för de polska trupper som avsåg anfalla
Nordtyskland och Danmark: 4 artilleribrigader avsågs använda vardera 30-40
kärnladdningar med 300 km räckvidd, 14 artilleridivisioner avsågs använda
vardera 50-60 kärnladdningar med 65 km räckvidd. Totalt ansågs alltså 820-1000
taktiska kärnladdningar komma till användning enbart för anfallet mot
Nordtyskland och Danmark, detta utöver de ovan nämnda strategiska
kärnladdningarna.
Anfall mot Skåne
Skåne räknades i vissa sammanhang som ett anfallsmål för TVD Väst. Målet att
säkra utfarterna från Östersjön låg under TVD Väst. Därför planlades även anfall
mot Skåne för att säkra Öresund. Kartan nedan kommer från den polska
krigsmaktens planering av anfall mot Danmark och Skåne.
Anfall mot Nordkalotten
Under hela kalla kriget var sjöherravälde i Ishavet ett prioriterat mål för
Warszawapakten. Detta inkluderade ett anfall mot Nordnorge för att besätta
norska kusten.
I olika versioner av krigsplanläggningen av detta nordliga anfall har Sverige
behandlats olika. I vissa versioner skulle även norra Sverige ockuperas, medan i
andra har ett anfall mot Sverige undvikits.
Kartan nedan (från Bengt Gustafssons bok) beskriver den version av
anfallsplan som gällde då general Cheremnikh var stf militärbefälhavare 1982-1986.
Anfall mot övriga Sverige
Aktualiteten av ett anfall mot övriga Sverige berodde till stor del på dels
tidsperioden i fråga, dels på hur Norge planerades ockuperas.
Under 1940- och 1950-talet var det framför allt de svenska flygbaserna som
gjorde att Warszawapakten planerade en ockupation av hela Sverige. Vid denna tid
var de strategiska kärnvapnen flygbaserade, och de svenska flygfälten utgjorde
ett hot så länge de riskerades användas av kärnvapenbärande NATO-flyg, samtidigt
som de kunde utgöra en tillgång i Warszawapaktens händer. Båda sidor talade ibland
om Sverige som ett "osänkbart hangarfartyg".
Från mitten av 1960-talet hade det strategiska bombflyget blivit mindre
viktigt i takt med att de robotbaserade kärnvapnen ökade, och Sveriges roll som
"osänkbart hangarfartyg" blev mindre intressant för båda sidor.
Kartan nedan visar en annan orsak för Warszawapakten att ockupera Sverige. I
en del krigsplaner ingick en ockupation av södra Norge som ett led av
sjöherraväldet. Södra Norge ockuperades som kartan visar med fördel från
Sverige.
Notera att landsättningen över hav mot Sverige planerades att ske på många
platser samtidigt! Minst ett halvdussin landstigningsplatser från Skåne i söder
till Härnösand i norr var aktuella.
Inringning men inget anfall mot Sverige
Det fanns lägen då Warszawapakten avsåg att låta bli att anfalla Sverige.
Under senare delen av kalla kriget, då behovet av att besätta de svenska
flygplatserna hade minskat, fanns scenarier där utfarterna från Östersjön kunde
besättas utan att Skåne ockuperades, och där Nordnorge likaledes kunde besättas
utan att norra Sverige anfölls. (Se kartan nedan.)
I dessa scenarier lämnades Sverige orört med en förhoppning om att Sverige
snabbt skulle förklara sig neutralt, och att Sverige sedan, när landet var
inringat av Warszawapakten, skulle kunna förmås till eftergifter utan att en
ockupation krävdes. Sovjetunionen hade som jag redan nämnt lärt sig mycket av
andra världskriget. Denna sovjetiska bedömning av ett isolerat Sveriges
medgörlighet är mycket lik Sveriges situation och medgörlighet under andra världskriget.
