Socialdemokratisk försvarspolitik under kalla kriget

Denna sida behandlar svensk socialdemokratisk försvarspolitik under kalla kriget.

Eftersom denna sida handlar mycket om socialdemokratisk dubbelmoral, så vill jag påpeka att syftet med denna sida inte är att kritisera den faktiskt förda politiken. Tvärtom tror jag att det hemliga NATO-samarbetet var viktigt för Sverige. Dubbelmoralen hade en mycket praktisk sida för socialdemokratin, och hur de etiska resonemangen går eller gick inom socialdemokratin kan jag tyvärr inte uttala mig om.

Bakgrund

Under andra världskriget stod socialdemokraterna och inte minst dess ledare Per-Albin Hansson för en synnerligen pragmatisk neutralitetspolitik, där det övergripande målet var att hålla Sverige utanför kriget. Detta mål krävde viss smidighet och medförde även vissa eftergifter, ibland (och i synnerhet i början av kriget) gentemot Tyskland, ibland (och i synnerhet i slutet av kriget) gentemot de västallierade.

Vissa av dessa eftergifter, framför allt de gentemot de västallierade, var hemliga till sin natur, och dubbelmoralen under kriget, att officiellt vara neutrala men samtidigt i hemlighet samverka med den ena krigförande parten, har ibland kritiserats i efterhand, mer dock i fråga om samarbetet med Tyskland (som ju förlorade kriget) än i fråga om samarbetet med de västallierade (som ju vann kriget).

Politiken fyllde dock sin funktion, Sverige slapp bli indraget i andra världskriget (vilket var regeringens främsta mål), och socialdemokraterna fortsatte denna framgångsrika politik under kalla kriget.

Dubbelmoral

Dubbelmoralen under andra världskriget fortsatte under hela kalla kriget. Socialdemokraterna var under större delen av kalla kriget i regeringsställning, och var därför det parti som fick bära huvuddelen av ansvaret för att upprätthålla denna dubbla hållning.

Officiellt var Sverige "alliansfritt i fred, syftande till neutralitet i krig". Ofta tolkades detta dock som att Sverige även i fred skulle vara neutralt och inte ta parti för endera av blocken under det kalla kriget.

Den officiella hållningen var alltså tydlig, Sverige skulle inte samarbeta med något av försvarsblocken, och framför allt inte i syfte att förbereda någon samverkan under krig.

Som vi numera vet stämde verkligheten inte alls med denna officiella hållning. Sverige samarbetade med NATO-länder på flera plan i syfte att samverka med NATO eller enskilda NATO-länder i händelse av ett sovjetiskt angrepp på Sverige. I ytterligare andra avseenden förberedde man ett samarbete med NATO eller NATO-länder. Jag har skrivit en separat sida om Sveriges hemliga NATO-förberedelser.

Hjalmarsonaffären

Ett av de fulare utslagen av denna socialdemokratiska dubbelmoral var den så kallade Hjalmarsonaffären i slutet av 1950-talet.

Jarl Hjalmarson var ledare för Högerpartiet, och han var en av dem som ansåg att Sverige tydligare borde signalera att i en konflikt mellan de västliga demokratierna och sovjetkommunismen skulle de svenska sympatierna vara på demokratiernas sida, samt att man borde vara tydlig med att man vid ett sovjetiskt angrepp mot Sverige avsåg att söka hjälp från NATO.

Tage Erlander använde Hjalmarsons uttalanden för att offentligt stämpla Hjalmarson som en säkerhetsrisk. Enligt Erlanders tal var varje svenskt samröre med NATO som syftade till samarbete i krig otänkbart. Hjalmarson uteslöts därför från en svensk FN-delegation, och Hjalmarsons förtroende som partiledare fick sig en knäck, vilket bidrog till hans avgång år 1961.

Det fula i sammanhanget var att den socialdemokratiska regeringen i hemlighet sanktionerade precis det samröre med NATO som Hjalmarson efterlyste. Angreppet på Hjalmarson har i efterhand ansetts ha haft rent inrikespolitiska syften. Hjalmarson var en populär person, och angreppet var avsett att svärta ner Hjalmarson för att minska väljarstödet för Högerpartiet.

IB-affären

En annan affär där den socialdemokratiska dubbelmoralen varit tydlig var den så kallade IB-affären. IB-affären har ägnats en egen sida. I korthet hade det socialdemokratiska partiet i samarbete med den hemliga Informationsbyrån (och dess föregångare Grupp B) vid försvarsstaben ända sedan 1950-talet genomfört en mycket omfattande åsiktsregistrering av kommunister, till ömsesidigt gagn för socialdemokraterna och försvaret.

Även efter det att åsiktsregistreringen år 1969 blivit i lag förbjuden (under en socialdemokratisk regering), fortsatte denna för socialdemokraterna fördelaktiga åsiktsregistrering i hemlighet, med den socialdemokratiska regeringens goda minne.

Olof Palmes roll i sammanhanget

Det är svårt att bortse från Olof Palmes roll i sammanhanget. Olof Palme hade ett förflutet vid försvarsstabens underrättelseavdelning, och sökte (men nekades) anställning vid det hemliga T-kontoret (se separat sida om T-kontoret). Den unge Olof Palme var en tydlig antikommunist och hade enligt uppgift även vid något tillfälle varit informatör åt CIA angående svenska kommunister.

Enligt Thede Palm var det Olof Palme som verkade för att Palm tvangs avgå som chef för T-kontoret. Olof Palme hade goda förbindelser med Birger Elmér, den person som kom att leda den nya Informationsbyrån. Denna dragning åt det hemliga kan åtminstone i någon mån ha påverkat Palmes dubbelspel i svensk säkerhetspolitik.

Beträffande de båda affärerna som nämnts ovan kan konstateras att i Hjalmarsonaffären var Olof Palme enligt uppgift den som spetsade till formuleringarna i Erlanders tal mot Hjalmarson relativt ett tamare utkast till tal från utrikesminister Östen Undén. I IB-affären sägs Olof Palme ha varit den som efter sitt tillträde som statsminister sanktionerade en fortsatt åsiktsregistrering i strid mot den då nyligen antagna lagen.

Tage Erlander var inte oskyldig

Efter beskrivningen av Olof Palmes roll kan man tro att Tage Erlander var oskyldig i sammanhanget. Tage Erlander var dock långt från den historieberättande mysgubbe i Hylands Hörna som många äldre minns honom som. Tage Erlander var i allra högsta grad en realpolitiker.

Tage Erlander var troligen den som personligen initierade den största av de svenska Stay-Behind-organisationerna (se sidan om motståndsrörelser), en rörelse som troligen även hade samverkan med NATO.

Det var Tage Erlanders regering som initierade åsiktsregistreringen av kommunister i samverkan mellan försvaret och det socialdemokratiska parti vars ledare Tage Erlander var.

Även om det var Olof Palme som spetsade till formuleringarna, så var det Tage Erlander som offentligt brännmärkte Jarl Hjalmarson för att Hjalmarson föreslog sådant NATO-samarbete som Erlander själv, som ledare för regeringens inre kabinett, i hemlighet redan hade sanktionerat.

Varför?

Varför då denna dubbelmoral? Sannolikt för att inte förlora väljare, partiets väl gick före allt annat. Många väljare på gränsen mellan socialdemokrati och kommunism skulle kanske ha skrämts över till kommunisterna om socialdemokraterna öppet propagerat för ett samarbete med det USA-ledda NATO. Samtidigt var samarbetet med NATO ett realpolitiskt måste, det lilla landet Sverige hade inte haft en chans att försvara sig mot ett anfall från Warszawapakten om inte NATO snabbt kommit till hjälp. Allt som underlättade denna hjälp var bra för Sverige. I valet mellan partiet och landet valde socialdemokraterna både och.

//MatsB   v 1.2 2008-09-17