På grund av det kommunistiska systemet som introducerats i Östtyskland var
ekonomin urusel. En annan anledning till den usla ekonomin var att öststaterna
av Stalin förbjudits att ta emot Marshallhjälp. Med anledning av den
katastrofala ekonomin beslutade de östtyska makthavarna i maj 1953 att kräva mer
arbete för mindre lön av de statligt anställda (i ett kommunistland innebar
"statligt anställda" de allra flesta löntagare).
Detta mottogs med protester från befolkningen. Den 16 juni gick ett antal
byggnadsarbetare i Östberlin i strejk mot de nya bestämmelserna, och uppmanade
till generalstrejk dagen därpå. Radiostationer i Västberlin rapporterade om
detta, och hjälpte på detta sätt till att sprida informationen om den spontana
generalstrejken i Östtyskland.
Den 17 juni samlades över 100,000 arbetare och andra protesterande i
Östberlin, och ännu fler anslöt från stora delar av Östtyskland. Även på andra
håll i Östtyskland genomfördes demonstrationer.
Den östtyska regimen hade inga egna möjligheter att slå ner revolten. Man bad
därför om sovjetisk hjälp. Sovjetunionen utlyste undantagstillstånd och sände in
ett stort antal trupper inklusive stridsvagnsförband i Berlin. Den sovjetiska
inryckningen i Berlin urartade till ett blodbad. Som vanligt i kommunistländer
är det på grund av långt gången historieförfalskning svårt att finna några
exakta siffror, men i väst talades det om drygt 500 dödade och flera tusen
skadade. Till detta kommer över 100 personer som dömdes till döden och avrättades
efter upproret. Över 1000 personer dömdes till straffarbetsläger.
I väst blev den 17 juni en minnesdag, och Västberlins del av Unter den Linden
döptes om till Strasse des 17. Juni.
//MatsB v 1.1 2014-03-01
Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är
intresserad av.
