Israelkrigen

Här återfinns information om Israelkrigen.

Israelkrigen

Krigen mellan Israel och de omgivande arabländerna var i sin grund ras- eller religionskrig, men båda sidor blev understödda av supermakterna. Därför fick israelkrigen betydelse för relationerna mellan öst och väst under kalla kriget.

Bakgrund

Palestina blev ett brittiskt mandat efter första världskriget. Under mellankrigstiden skedde en stor inflyttning av judar till Palestina, vilket ökade motsättningarna mellan judar och araber i området. Arabiska protester mot den judiska inflyttningen fick de brittiska myndigheterna att stoppa invandringen av judar.

Efter andra världskriget var situationen svårbemästrad, med många judiska flyktingar från Europa och en ökad illegal invandring av judar till Palestina. Britterna bad FN om hjälp för att lösa problemen i Palestina.

Tvåstatslösningen

FN:s förslag till lösning var en tvåstatslösning där Palestina väster om Jordanfloden delades i två delar, en judisk och en arabisk. Kartan till vänster kommer från Wikipedia och visar i blått de delar som FN föreslog skulle tillfalla den judiska staten, och i grönt och rött de delar som skulle tillfalla den arabiska staten. Jerusalem skulle enligt planen administreras av FN.

Arabstaterna motsatte sig denna delning, eftersom de ansåg att den var ett brott mot tidigare utfärdade brittiska löften om ett arabiskt Palestina.

Den 15 maj 1948 upphörde det brittiska mandatet Palestina. Dagen innan, den 14 maj, utropade judarna staten Israel. Såväl USA som Sovjetunionen erkände snabbt den nya staten.

Första Israelkriget 1948

Den 15 maj övertog arabiska styrkor från de kringliggande arabländerna de delar av Palestina som skulle tillfalla den arabiska staten, och de ockuperade dessutom Jerusalem. Arabstaterna förklarade att de istället för FN:s tvåstatslösning tänkte etablera en förenad palestinsk stat.

Arabstaternas angrepp fördömdes av såväl USA som Sovjetunionen. I denna första del av konflikterna stod alltså USA och Sovjetunionen på samma sida.

I juni utropades ett vapenstillestånd som inte ens varade en månad. I juli anföll israelerna de delar av Palestina som araberna höll. Efter tio dagars strider utropades eldupphör igen. Israel hade ockuperat norra Palestina men misslyckats på övriga fronter.

Den 16 september föreslog FN:s medlare Folke Bernadotte att de södra och östra delarna av Palestina skulle tillfalla Jordanien, och att Israel istället skulle få de norra delarna. Förslaget väckte dock inget gillande, och dagen därpå mördades Bernadotte av judiska terrorister.

I oktober utbröt nya strider. I norr ockuperade israeliska trupper hela norra Palestina och dessutom en del av södra Libanon. I söder startade Israel en offensiv att ockupera Negevöknen. Offensiven pågick hela vintern. I väster ockuperade Israel Gazaremsan och delar av Sinaiöknen. Egypten tvingades begära eldupphör i januari 1949.

Under våren och sommaren 1949 ingicks ett antal separata vapenstilleståndsavtal mellan Israel och de olika arabländerna. Resultaten av dessa avtal visas i kartan ovan. De röda områdena skulle enligt planen 1947 tillfalla den arabiska staten, men tillföll nu istället Israel. Jerusalem kom att delas mellan Israel och araberna.

Suezkrisen 1956

Israel deltog i det misslyckade brittisk-franska försöket att återerövra Suezkanalen från Egypten. Jag har skrivit en separat sida om Suezkrisen. Även under Suezkrisen stod USA och Sovjetunionen båda på samma sida, den här gången på arabernas sida.

Sexdagarskriget 1967

Under 1950- och 1960-talen skedde upprepade sammanstötningar och krigshandlingar längs de israeliska gränserna. Syrien och Egypten var vid denna tid stödda av Sovjetunionen, medan USA stödde såväl Israel som Jordanien.

I maj 1967 undertecknade Jordanien en försvarsöverenskommelse med Egypten, vilken inlemmande Jordanien i det försvarssamarbete som redan fanns mellan Egypten och Syrien.

Israel ansåg då att det var bättre att förekomma än förekommas, och anföll den 5 juni. Den första fasen av kriget var en flygvapenattack som mer eller mindre slog ut det egyptiska flygvapnet. När israeliska marktrupper nådde framgångar i Sinaiöknen, drabbades egyptierna av panik och utrymde hela Sinaihalvön.

På Västbanken ockuperade Israel Jerusalem. När de jordanska trupperna drog sig tillbaka, efterföljdes de av Israeliska trupper som besatte hela Västbanken. 

Det israeliska flygvapnet fortsatte från Egypten upp till Syrien, där de lika framgångsfullt slog ut det syriska flygvapnet. På marken lyckades israelerna ockupera Golanhöjderna.

Den 10 juni upphörde striderna. Israel hade vunnit både det faktiska kriget och propagandakriget. Den lilla judiska staten hade slagit tre mångdubbelt större grannländer. David hade slagit Goliat.

Efter kriget öppnade Israel för att lämna tillbaka Sinai och Golanhöjderna i utbyte mot fredsavtal med Egypten respektive Syrien. Arabstaterna hade dock undertecknat ett avtal aldrig sluta fred med Israel, så inga fredsavtal undertecknades, och såväl Sinai som Golanhöjderna förblev ockuperade av Israel.

Sinaikriget 1973

Sinaikriget i oktober 1973 var ett revanschkrig startat av Egypten och Syrien.

I Sinai startade kriget bra för egyptierna. Israelerna hade byggt enorma sandvallar på sin sida Suezkanalen för att skydda sig mot egyptiska angrepp. Egyptierna hade dock tänkt till. De använde i sitt anfall den 6 oktober 1973 helt enkelt stora vattenkanoner och spolade hål i de israeliska försvarsvallarna. Sovjetiska luftvärnsrobotar liksom sovjetiska pansarvärnsvapen bidrog starkt till de egyptiska framgångarna.

Ett par mil in på Sinaisidan gjorde egyptierna halt och försvarade sig. Därefter hände inte mycket på ungefär en vecka. Den 15 oktober attackerade israelerna och drev tillbaka de egyptiska trupperna längs södra delen av Suezkanalen. Israel gick över Suezkanalen den 17 juni och fortsatte anfallet på den östra sidan kanalen.

 På den norra fronten påminde striderna om de på de södra. Initialt hade Syrien framgångar mot det israeliska försvaret av Golanhöjderna. Efter några dagar började dock vågen tippa över till Israels fördel. Den 11 juni kunde Israel gå över den tidigare stilleståndslinjen och avancera längre in i Syrien.

Expeditionsstyrkor från Irak och Jordanien kom till Syriens hjälp. Tillsammans stoppade de den israeliska framryckningen.

Den 23 - 26 oktober inträdde vapenstillestånd på de olika fronterna.

Sinaikriget blev operationsmässigt mest en israelisk framgång, men moraliskt var kriget viktigt för Egypten och Syrien. De initiala framgångarna visade att Israel inte var oövervinneligt.

Kriget var också viktigt för den senare fredsöverenskommelsen mellan Egypten och Israel. År 1979 undertecknades freden mellan Israel och Egypten, varvid Sinaihalvön återlämnades till Egypten.

I samband med freden mellan Israel och Egypten lämnade Egypten även sitt samarbete med Sovjetunionen. Syrien var därefter det enda klart pro-sovjetiska landet i området.

Libanoninvasionen 1982

Libanon hade stått utanför krigen mellan arabstaterna och Israel. Syrien utnyttjade på 1970-talet sin starka ställning i Libanon till att understödja PLO:s terrorattacker mot Israel.

För att bli av med terrorattackerna i norr, invaderade Israel år 1982 Libanon. Efter ett avtal om vapenstillestånd 1983 drog Israel tillbaka större delen av sina styrkor, men fortsatte att ockupera en buffertzon i södra Libanon. Denna ockupation pågick fram till år 2000.

//MatsB   v 1.1 2015-01-09