Latinamerika under kalla kriget

Här återfinns information om Latinamerika under kalla kriget.

Latinamerika under kalla kriget

Latinamerikas situation under kalla kriget var speciell, och bakgrunden finns långt tillbaka i historien.

Bakgrund

Bakgrunden till Latinamerikas situation under kalla kriget finns att söka under första halvan av 1800-talet, eller kanske till och med under 1700-talet.

Mellan 1812 och 1815 utkämpades ett krig mellan Storbritannien och USA, ett krig som hade sitt ursprung i Napoleonkrigen i Europa. Den direkta utgången av kriget var status quo, krigsorsakerna (bl.a. brittisk blockad av USA:s handel på Frankrike, brittisk tvångsinskrivning av amerikanska sjömän i brittiska flottan) försvann i princip med Napoleons fall.

Monroedoktrinen

Kriget 1812-1815 hade dock den mycket viktiga effekten att det kraftigt stärkte den amerikanska självkänslan. I denna anda formulerade den amerikanske presidenten James Monroe år 1823 den så kallade Monroedoktrinen, som sade att USA inte tänkte tolerera europeisk inblandning i de amerikanska ländernas angelägenheter.

Efter hand kom Monroedoktrinen att omformuleras. Från att ursprungligen ha talat om att europeiska försök att omforma amerikanska länders regimer skulle tolkas av USA som icke-vänskapliga handlingar, kom USA:s president Theodore Roosevelt att i början av 1900-talet tolka om Monroedoktrinen som USA:s rätt att ingripa i övriga amerikanska länders angelägenheter om dessa hotades av europeisk inblandning. Roosevelt ansåg alltså att USA hade rätten att ingripa i förväg för att förhindra europeisk inblandning.

På 1920-talet kom doktrinen att formuleras om till att beskriva USA rätt att ingripa i övriga amerikanska länders angelägenheter alldeles oavsett orsak och alldeles oavsett huruvida något europeiskt land var inblandat eller inte.

Det var denna senare tolkning som utnyttjades under kalla kriget som som USA ansåg ge dem rätt att ingripa i övriga amerikanska länders inre angelägenheter om dessa länder hotades av instabilitet eller kommunism.

Det är viktigt att komma ihåg när man studerar kalla krigets Latinamerika att USA:s självpåtagna rätt att agera ordningspolis på västra halvklotet alltså har anor ända tillbaka till första delen av 1800-talet, och att USA ända sedan början av 1900-talet (exempelvis Kuba, Mexiko) har ingripit med såväl politiska påtryckningar som militärt våld för att upprätthålla ordning och stabilitet i Latinamerika.

Kalla kriget i Latinamerika

Kalla kriget ändrade i princip ingenting i USA:s hållning till länderna i Latinamerika. Vad som skilde sig åt relativt tidigare epoker var framför allt två saker. För det första var kommunismen det största hotet mot stabilitet i området. Risken att en kommunistdiktatur skulle uppstå ansågs tillräckligt för att föranleda en intervention av USA.

Den andra skillnaden mot tidigare epoker var att ingen av sidorna ville riskera att det kalla kriget övergick till ett varmt krig. I Latinamerika innebar detta att USA under kalla kriget var mycket återhållsamt med öppna militära interventioner, eftersom sådana riskerade väcka Sovjetunionens vrede. Istället försökte USA genomföra sina interventioner i Latinamerika under diverse täckmantlar.

Nedan anges några av de viktigaste skeendena i Latinamerika under kalla kriget.

Guatemala

I Guatemala hade en president med vänstersympatier, Arbenz, valts 1950. I samverkan med Guatemalas kommunistparti genomförde han år 1953 en expropriering av land för att genomföra en jordreform. Detta tillsammans med Guatemalas köp av vapen från Tjeckoslovakien fick USA att införa ett handelsembargo mot Guatemala, och att år 1954 i hemlighet stödja en kupp mot Arbenz.

Bolivia

I Bolivia genomfördes år 1952 en revolution som förde en vänsterregering till makten. Regeringens exproprieringar av naturresurser (land, gruvor) fick en militärjunta att ta makten år 1964.

År 1966 ledde Ernesto "Che" Guevara (en av Castros medhjälpare i gerillakriget på Kuba) en kommunistisk gerillagrupp i Bolivia. USA tränade bolivianska soldater för att bekämpa denna gerilla, vilket ledde till Guevaras tillfångatagande och avrättning år 1967.

Det kommunistiska hotet fick militären och den tidigare vänsterregeringen att enas, och Hugo Banzer blev president under 1970-talet för vad som i praktiken blev en militärdiktatur.

Kuba

Kuba föll under 1958-1959 för en sovjetstödd gerilla ledd av Fidel Castro. Kuba utvecklades under Castro till en kommunistdiktatur lojal med Sovjetunionen. Kuba är såpass viktigt för kalla kriget att Kuba har fått en egen sida.

Argentina

En militärkupp i Argentina år 1955 avsatte diktatorn Juan Perón. USA stödde den tillträdande militärregimen som de ansåg bättre för regionen än Peróns fascistliknande diktatur.

År 1973 kom Perón tillbaka, och efter hans död styrde änkan Isabel Perón till dess hon avsattes år 1976 i en ny militärkupp.

Militärdiktaturen stöddes till en början av USA. Diktaturens hårdhet och ekonomiska inkompetens gjorde den dock mycket impopulär. I ett misslyckat försök att förbättra anseendet försökte Argentina 1982 ockupera Falklandsöarna. År 1983 blev juntan tvungen att överlämna makten till en civil regering.

Venezuela

Venezuela är nästan unikt i Latinamerika genom att under större delen av kalla kriget, från 1958 och framåt, ha haft en demokratiskt vald regering.

En kommunistgerilla under början av 1960-talet gjorde flera misslyckade kuppförsök. Kuba under Fidel Castro stödde denna kommunistgerilla.

Venezuela kom att bli en av USA:s mest pålitliga allierade under kalla kriget.

Dominikanska Republiken

Dominikanska republiken styrdes av diktatorn Trujillo fram till 1961. Trujillo lyckades med konststycket att vara fiende till såväl det kommunistiska Kuba som det USA-stödda Venezuela. Kommunistkuba stödde ett misslyckat invasionsförsök mot Dominikanska Republiken år 1959. Trujillo stod bakom ett misslyckat attentatsförsök mot Venezuelas president Betancourt år 1960.

År 1961 mördades Trujillo i ett attentat som stöddes av USA. I ett val året efter segrade vänsterns kandidat Juan Bosch. USA stödde då en militärkupp år 1963. Militärjuntan blev så impopulär att en ytterligare militärkupp år 1965 avsatte den tidigare juntan och inre oroligheter uppstod.

I detta läge intervenerade USA genom att gå in med starka militärtrupper. Ett val i juli 1966 ledde till en seger för de konservativas kandidat Balaguer över vänsterns Bosch. Balaguer kom sedan att regera i tolv år fram till 1978 då han förlorade presidentvalet.

Brasilien

Under 1950-talet hade folkvalda presidenter i Brasilien en stabil relation med omvärlden.

År 1960 valdes dock vänsterpopulisten Jânio Quadros till Brasiliens president. Han etablerade diplomatiska relationer med Sovjetunionen och Kuba, vilket upprörde den brasilianska militären.

År 1961 försökte Quadros finta till sig starkare makt. Genom att lämna in sin avskedsansökan antog han att kongressen eller det brasilianska folket skulle be honom återkomma, om inte annat så för att undvika att den ännu mer vänsterinriktade vicepresidenten João Goulart skulle bli president.

Till Quadros stora förvåning godtogs hans avskedsansökan utan vidare. Kongressen passade på att begränsa presidentmakten genom att genomföra ett parlamentariskt styre, och valde sedan vicepresident Goulart till president.

Efter två år av politisk instabilitet hölls en folkomröstning år 1963 där folket med stor majoritet röstade för en återgång till en stark presidentmakt.

Goulart störtades år 1964 i en USA-stödd militärkupp. Militärdiktaturen varade till år 1985.

Chile

Chile hade demokratiskt valda presidenter från 1932 fram till 1973.

År 1970 valdes marxisten Salvador Allende till president. Stora delar av Chiles ekonomi exproprierades. År 1972 var ekonomin körd i botten, och civila oroligheter med gatukravaller i protest mot regimen blev vanliga.

I september 1973 tog militären makten genom en USA-stödd kupp. Militärdiktaturen varade till slutet av 1980-talet. Under 1970-talet var militärdiktaturen hård och blodig. Under 1980-talet mjukades den upp, och 1988/1989 valdes en demokratisk president och ett parlament.

El Salvador

El Salvador var ett av de oroliga länderna i Mellanamerika där militärdiktaturer avlöste varandra. År 1979 startade ett långdraget och blodigt inbördeskrig när en kommunistisk gerilla, stödd av Sovjetunionen, försökte gripa makten i landet.

USA stödde regeringsmakten, och båda sidor begick svåra övergrepp mot meningsmotståndare och civilbefolkning. Först år 1991 ingicks en vapenvila. 

Nicaragua

Nicaragua leddes sedan 1920-talet av familjen Somoza. Under början av 1960-talet började en Kubastödd kommunistgerilla sin verksamhet i landet. År 1979 lyckades kommunistgerillan störta presidenten.

Det kommunistiska väldet i Nicaragua hade starka band med Kuba, och fick starkt stöd den vägen. USA stödde den antikommunistiska gerillan, och införde ett handelsembargo.

År 1990 höll kommunisterna i Nicaragua ett allmänt val, övertygade om att vinna. Den demokratiska oppositionen vann dock, och kommunisterna tvingades från makten.

Panama

Panama var sedan bygganden av Panamakanalen ett delat land, med USA som kontrollerade kanalzonen. Politiskt var landet instabilt och styrdes ofta diktatoriskt. General Omar Torrijos hade tagit makten i en kupp 1968 men avled när hans flygplan exploderade år 1981. Misstankar har funnits om USA:s inblandning i Torrijos död.

I Torrijos ställe tog general Manuel Noriega makten. Noriega fick med tiden en mycket avog inställning till USA, och närmade sig Kuba. År 1989 invaderade därför USA Panama och avsatte Noriega.

Grenada

Grenada blev självständigt år 1974 efter att ha tillhört Storbritannien. År 1979 tog kommunistledaren Maurice Bishop makten i en väpnad kupp. Bishop etablerade diplomatiska och vänskapliga förbindelser med Kuba.

I en intern maktkamp 1983 mördades Bishop, vilket föranledde en USA-ledd invasion en vecka senare. En demokratisk regering baserad på 1974 års konstitution tillsattes.

//MatsB   v 1.1 2014-03-02