Polen

Här återfinns information om Polen under kalla kriget.

Polen under kalla kriget

Polen blev under september 1939 inte bara ett offer för tysk ockupation, utan även för sovjetisk ockupation. Tyskland och Sovjetunionen delade upp Polen mellan sig.

Redan när sovjetiska trupper under hösten 1944 och våren 1945 drev bort de tyska trupperna från Polen stod två saker klart: För det första hade Sovjetunionen inga tankar på att låta Polen återfå de delar av Polen som Sovjetunionen ockuperat i september 1939. För det andra hade Sovjetunionen inga tankar på att låta Polen återuppstå som en demokrati.

Den polska exilregeringen, som hade befunnit sig i London under andra världskriget, erkändes inte av Sovjetunionen. Istället tillsatte de en kommunistledd regering i Polen.

I enlighet med överenskommelserna mellan andra världskrigets segrarmakter skulle de europeiska staterna återupprättas efter kriget. I denna överenskommelse ingick anordnandet av allmänna val. Eftersom kommunisterna var väl medvetna om sin svaga ställning i Polen, ersattes valet av en folkomröstning om det principiella styret av Polen.

Enligt officiell rösträkning röstade 68% av polackerna för en förändring av det polska styret, vilket av kommunisterna tolkades som att polackerna önskade införandet av en kommunistisk diktatur. Efter kommunismens fall har det framkommit att den faktiska röstsiffran för en förändring var 27%.

Genom att döma ledarna för oppositionen till döden i skenrättegångar försäkrade sig kommunisterna om makten. Under Bolesław Bierut inleddes en stalinistisk diktatur med hårt styre.

Efter Stalins död höjdes röster för en avstalinisering även av Polen. I juni 1956 slogs en strejk i Poznań ner med vapenmakt och mellan 50 och 80 arbetare dödades. Den polska regeringen insåg dock att den inte längre hade Sovjetunionens stöd för fortsatt stalinistiskt förtryck.

I oktober 1956 utsågs Władysław Gomułka till kommunistledare i Polen. Gomułka var en mer reformvänlig kommunist som hade fallit i onåd och suttit fängslad under stalintiden. Gomułkas utnämnande sågs med oro av Sovjetunionen, men efter att ha fått löften om att Polens relation till Sovjetunionen var ohotad liksom den kommunistiska enpartistaten i Polen, lät sig Sovjetunionen nöjas. (Nyheten om denna framgång för reformvänliga krafter bidrog till Ungernrevolten.)

Gomułkas reformvänlighet dog så småningom ut. Under 1960-talet stagnerade politiken. I mars 1968 startade studentoroligheter i Warszawa. Dessa slogs ner genom massarresteringar av tusentals demonstranter. I december 1970 utbröt oroligheter och demonstrationer bland varvsarbetare i norra Polen. Regimen slog ner dessa demonstrationer med vapenmakt, och ett okänt antal demonstranter dödades.

Demonstrationerna och oroligheterna spred sig, och med sovjetiskt godkännande avsattes Gomułka och makten övertogs av Edward Gierek. Gierek utlovade reformer och politisk förnyelse.

Gierek moderniserade den polska industrin och finansierade detta genom stora lån i väst. Den polska levnadsstandarden ökade, och regimen var populär. Kreditfinansieringen gjorde dock nöjet kortvarigt, och 1976 var läget sådant att kraftiga prishöjningar krävdes för att kunna betala utlandslånen. En våg av strejker utlöstes över landet, och Gierek var tvungen att ta tillbaka prishöjningarna.

År 1980 var det dags igen. Den polska statsskulden i väst var nu så stor att kreditorerna drog åt tumskruvarna. Gierek var återigen tvungen att höja priserna, varpå strejker återigen utbröt. Det var återigen på skeppsvarven i norr som strejkerna blev som kraftigast.

Denna gång förhandlade regeringen. Regeringen gick med på att tillåta fria fackföreningsrörelser (Solidaritet), samt ett antal ekonomiska förbättringar för polackerna.

Regeringens löften om ekonomiska förbättringar kunde dock inte realiseras. Polen närmade sig ett ekonomiskt sammanbrott. Under ursäkten att förekomma en sovjetisk invasion grep premiärministern Wojciech Jaruzelski makten och deklarerade undantagstillstånd. Strejker och demonstrationer slogs ner med våld, och oppositionsledare fängslades.

Fackföreningsrörelsen Solidaritet förbjöds 1982, men trots det spelade Solidaritet en viktig roll under 1980-talet. År 1988 utlöste en serie strejker en dialog mellan kommunistpartiet och Solidaritet. Detta resulterade i en ny tvåkammarriksdag där kommunisterna var garanterade två tredjedelar av platserna i andra kammaren.

Val utlystes till juni 1989. Valen var arrangerade så att 35 av de viktigaste kommunisterna var garanterade platser mot att de fick ett minsta antal röster. I valen tog Solidaritet 160 av 161 möjliga platser. Endast en av kommunistpartiets "garanterade" platser gick till en kommunist.

En kommunistisk kris blev följden av detta, eftersom det var uppenbart för alla i Polen såväl som i omvärlden att kommunistregimen saknade all legitimitet. Ett försök att få med Solidaritet i en koalitionsregering under kommunistiskt styre var dömt att misslyckas. Kompromissen blev att Jaruzelski blev president, medan Solidaritets Tadeusz Mazowiecki blev premiärminister.

Radikala reformer genomfördes för att snabbt omforma Polen till en marknadsekonomi. I december 1990 ersattes Jaruzelski av en folkvald president, Solidaritetsledaren Lech Wałęsa. 45 år av kommunistdiktatur var till ända.

//MatsB   v 1.0 2008-03-12