Under
denna rubrik avhandlas luftförsvarets höjdradarsystem PH-39 i Sverige under kalla
kriget.
En webplats med mängder av information om militära radarsystem är
Försvarets Historiska Telesamlingar, FHT. FHT har ett stort antal
dokument som behandlar olika radartyper.
Informationen på denna sida kommer i första hand från FHT. Även bilderna
nedan kommer från FHT.
Höjdradar PH-39 beställdes i sju exemplar i början av 1960-talet och sex av
dem placerades vid sex av de radargruppcentraler som planerades inom
STRIL 60-systemet. Den sjunde
PH-39-stationen användes som utvecklingssystem.
Materiel
PH-39 var en tredimensionell radar vars huvuduppgift var höjdmätning.
Elektroniken i PH-39 var mycket lik den i PH-40.
Genom sin konstruktion var PH-39 mycket snabb att ge höjddata.
Utmärkande för PH-39:s utseende var det bastanta betongtornet som utgjorde
fundament till antennen, se bild.
Sändarens effekt var på 2,2 MW med 10 centimeters våglängd, pulsfrekvensen var
500 Hz.
Räckvidden var omkring 400 kilometer.
Placering och informationsmottagare
De sex PH-39-stationerna byggdes upp vid följande radargruppcentraler:
RRGC O5 M, Geten, i Riala
RRGC O5
S, Björnen, i Grödinge
RRGC O1 S,
Rockan, i Åtvidaberg
RRGC S2 S, Myran, i
Rödeby
RRGC S1 O, Bocken,
Degeberga
RRGC S1 W, Hinden, i
Veberöd
Livslängd
PH-39-stationerna avvecklades omkring 1990. Livslängden blev cirka 25 år.
Mer information
Den som är intresserad av ytterligare information om luftförsvarets
radarsystem rekommenderas att ta del av
Bjarne Darwalls bok Luftens dirigenter.