Sverige har aldrig haft en armé manstark nog att kunna försvara sina gränser
från alla håll samtidigt.
Redan under mellankrigstiden delades
försvarsplaneringen in i olika krigsfall. Beroende på krigsfall skulle de
svenska styrkorna utgångsgrupperas på bästa sätt för försvaret.
Efter andra världskrigets slut återstod endast krigsfall II (Anfall från
Sovjetunionen) som ett realistiskt alternativ. Krigsfall I (anfall från
Tyskland) var inte längre aktuellt, och krigsfall III (anfall från England/USA)
ansågs inte realistiskt.
Krigsfall II kom därför att bli allenarådande för krigsplaneringen under
kalla kriget. Med tanke på Sveriges läge i förhållande till Sovjetunionen (och
senare Warszawapakten) kom dock flera underalternativ att utvecklas.
Alternativ Norr
Under hela kalla kriget var ett sovjetiskt anfall över landgränsen i norr det
troligaste krigsalternativet.
I ett tidigt skede av kalla kriget ansågs Sovjetunionen inte ha resurser att
anfalla Sverige på mer än en front. Alternativet med ett anfall över norrgränsen
var då huvudalternativet.
Senare under kalla kriget ansågs Warszawapakten kunna anfalla Sverige på
flera fronter samtidigt. Ett anfall över norrgränsen ingick alltid i
krigsplanläggningen som en av de anfallsriktningar som ingick i
flerfrontsanfallen.
Alternativ Söder
Ett anfall i söder mot Skåne, antingen över Öresund eller över södra
Östersjön, var ett annat krigsalternativ.
Tidigt under kalla kriget ansågs detta alternativ framför allt vara en risk i
ett läge då Sovjetunionen redan anfallit västmakterna i Centraleuropa, och
ockuperat Västtyskland och Danmark. Anfallet ansågs då komma över de danska
öarna, och i mycket likna det krigsfall I man planerade för under framför allt
slutet av 1930-talet, ett anfall från Tyskland genom Danmark.
Längre fram under kalla kriget hade Warszawapakten betydligt bättre
möjligheter till landstigning direkt över öppet hav, och ett alternativ i söder
blev då ett anfall direkt från Östtyskland/Polen, utan föregående varning i form
av ett storkrig i Centraleuropa.
Alternativ Öster
Ett anfall i öster planlades redan under 1940-talet, men ansågs då inte
särskilt realistiskt, eftersom Sovjetunionen saknade tillräckliga
landstigningsresurser för ett sådant alternativ.
Under andra halvan av 1950-talet ändrades dock detta förhållande, och i
försvarsplanen från 1962 ansågs ett anfall mot östra Sverige (norr/söder om
Stockholm) vara ett av huvudalternativen.
Alternativ Väster
Ett anfall västerifrån över Norges landgräns, då av Tyskland, ingick i
krigsplanläggningen under andra världskriget. Därefter ansågs ett anfall över
Norge under lång tid osannolikt.
Under 1980-talet uppmärksammades dock ett möjligt krigsfall "väst" där ett
anfall kom över den norska landgränsen, men detta alternativ utvecklades aldrig
nämnvärt.
Alternativ "var som helst"
Under 1970-talet hade Warszawapaktens resurser på landstigningsområdet
utvecklats så att det ansågs sannolikt att en landstigning över öppet hav kunde
ske på någon av många alternativa platser utan att Sverige hade fått förvarning
om huvudriktningen av anfallet.
I detta läge föll alternativen att kunna utgångsgruppera för ett anfall
antingen mot söder, eller mot öster, bort. Istället måste
utgångsgrupperingen vara sådan att samtliga landstigningsalternativ kunde
täckas.
Svenska utgångsgrupperingar
Som nämnts ovan var ett anfall över landgränsen i norr ett huvudalternativ
under hela kalla kriget. Samtliga svenska krigsplaner innefattade därför ett
starkt försvar av nordligaste Sverige.
Därutöver förekom under större delen av kalla kriget två underalternativ: ett
anfall i söder respektive ett anfall i öster. För dessa båda alternativ gällde
att svenska trupper koncentrerades till den del av landet som ansågs bli utsatt
för anfallet. Många förband hade alltså alternativa utgångsgrupperingar beroende
på krigsfallet. Som nämnts ansåg man vid denna tid fortfarande att Sverige
skulle få tillräcklig förvarning om anfallets huvudriktning för att kunna
utgångsgruppera de svenska trupperna i rätt område.
Under slutet av kalla kriget planerades efter att Sverige trots allt inte
skulle få tillräcklig förvarning om anfallets huvudriktning, utan skulle tvingas
utgångsgruppera beredd på flera olika alternativ.
Vad detta i praktiken skulle inneburit hade varit att Sverige hade blivit i
efterhand vid anfallets början. Istället för att stå utgångsgrupperade i fasta
och förberedda positioner nära kusten i väntan på det sovjetiska anfallet,
skulle de svenska trupperna bli tvungna att jaga ifatt en redan landstigen
fiende.
