Denna
sida behandlar det svenska militära försvarets ledning under kalla kriget.
Ledning
Ledning på lokal nivå sker ofta helt inom en försvarsgren, det är
först på högre nivåer som samverkan mellan försvarsgrenarna blir vanligare.
Ledning kan delas upp i operativ ledning
och territoriell ledning,
och under större delen av kalla kriget var detta en relativt enkel
gränsdragning. Den operativa ledningen ledde fältförbanden i militära
operationer, den territoriella ledningen ledde lokalförsvars- och
underhållsförband knutna till ett visst geografiskt område.
I anslutning till försvarets försämrade resurstilldelning under 1970-talet
kom dock gränserna mellan dessa två typer av ledning att bli alltmer otydlig.
Fältförband som inte kunnat moderniseras överfördes i stor mängd till det
territoriella försvaret (försvarsområdena). Den territoriella ledningen, som tidigare hanterat
förband av kanske cykelskyttekompanis storlek och slagkraft, fick plötsligt hela
brigader sig underställda. Den ökade slagkraften hos lokalförsvaret gjorde att
även den territoriella ledningen kom att utöva operativ ledning på en högre
nivå.
På samma sätt hade militärområdena visst övergripande territoriellt ansvar,
även om militärområdets huvuduppgift var att föra strid inom militärområdet.