Territoriell ledning

Denna sida behandlar territoriell ledning i Sverige under kalla kriget.

Sveriges territorium delades under kalla kriget upp i försvarsområden, gemenligen kallade Fo:n (följ länk för historik). I större delen av landet och under större delen av tiden var ett Fo i princip ett län. De största undantagen från denna regel utgjordes av Malmöhus län och Norrbotten. Dessa län var indelade i flera försvarsområden, på grund av områdenas strategiska lägen. Med tiden gjordes en del förändringar, dels slogs vissa Fo:n ihop (exempelvis Fo:na i Malmöhus län), dels samlades fredsadministrationen för några par av närliggande Fo:n på en plats, så kallade "dubbel-Fo:n"). Under senare delen av 1990-talet gjordes en reducering av antalet Fo:n, och år 2000 avskaffades försvarsområdena helt.

Försvarsområdet ansvarade för det territoriella försvaret; lokalförsvarsförband, hemvärn m.m. Försvarsområdet leddes av en Fo-befälhavare från en Fo-stab. Försvarsområdets krigsstabsplats var en gemensam stabsplats, en Gplats (klicka för förklarande sida), där militär ledning och civil ledning (länsstyrelse i normalfallet) samverkade i ledningen av försvarsområdet.

Gplatserna var uppdelade i ett antal olika delar som var geografiskt åtskilda.

A1-anläggningen var den ordinarie huvudanläggningen där de viktigaste delarna av den operativa ledningen var samlade. För försvarsområdena var detta antingen en berganläggning eller en ovanjordsanläggning, beroende på läge och ekonomi.

A2-anläggningen var ordinarie anläggning för de delar av staben som inte utövade direkt operativ ledning. A2-anläggningen var oftast en ovanjordsanläggning.

B-anläggningen, i några fall -anläggningarna, var reservstabsplats. Försvarsområdena hade, till skillnad från militärområdena, normalt ingen bemannad B-anläggning.

Utöver dessa anläggningar fanns för de flesta Gplatser ett antal C-stabsplatser, rekognoscerade platser där rörliga (transportabla) förband kunde bygga en reservstabsplats.

De rent civila delarna inom områdets (länets) civila ledning samlades i en stabsplats som ibland kallades A3-stabsplats. Denna var helt civil och inrättades ofta i anslutning till länsstyrelsens fredsarbetsplats.

Under 1970-talet började man inse att grupperingen med militära och civila ledningsfunktioner tillsammans kanske inte var optimal ur folkrättsligt hänseende. Ensamma skyddades de civila myndigheterna såsom icke-kombattanter av folkrätten, vilket de inte gjorde om de var samgrupperade med militären. Därför delades staberna så att huvuddelen av den civila ledningen skedde utanför Gplatsen. Endast en mindre grupp civil samverkanspersonal fortsatte att vara samgrupperad med Fo-staben. Trots detta fortsatte Fo-staben att kallas Gplats.

Fo-grupper

I takt med att territorialförsvaret fick allt fler "utmönstrade" fältförband sig underställda, skapades Fo-grupper inom försvarsområdena. Fo-gruppen ledde strid med förband av bataljons eller t.o.m. brigads storlek. Fo-grupperna hade stabsplatser som i vissa fall var fortifikatoriskt skyddade, stabsplatsen kunde exempelvis ligga i källaren till någon offentlig byggnad i Fo-gruppens område. Under Fo-sammanslagningarna på 1990-talet förekom det också att gamla Fo-staber blev ombildade till Fo-gruppstaber.

Sammanfattning

Försvarsområdenas krigsstabsplatser låg i ungefär hälften av försvarsområdena i bergrum. I övriga försvarsområden låg krigsstabsplatserna i ovanjordsanläggningar, ofta i källaren till en byggnad med civil funktion.

//MatsB   v 1.0 2007-11-01