Denna
sida beskriver Krigsfall II i svensk försvarsplanläggning under kalla kriget.
Krigsfall II
Krigsfall II i svensk försvarsplanering utgjordes av ett anfall från
Sovjetunionen. Krigsfallet hade sitt upphov i försvarsplaneringen från andra
världskriget, då ett anfall från Sovjetunionen blev allt mer sannolikt.
Under kalla kriget kom "Sovjetunionen" efterhand att omdefinieras som
"Warszawapakten".
Krigsfall II var under hela kalla kriget det enda sannolika krigsfallet, och
det enda som krigsplaner utarbetades för.
Till en början planlades för tre separata krigsfall: C, S respektive N.
Krigsfall II C utgjordes av ett anfall mot centrala Sverige.
Krigsfall II S utgjordes av ett anfall mot södra Sverige.
Krigsfall II N utgjordes av ett anfall mot norra Sverige.
Av dessa ansågs krigsfall II N, ett Sovjetiskt anfall genom Finland mot Sveriges
landgräns i norr, i början av kalla kriget vara det mest troliga. Krigsfall II C, ett anfall över hav mot
centrala Sverige, ansågs vid den tiden vara det minst troliga.
Ökad anfallskapacitet
I och med försvarsbeslutet 1958 ansågs Warszawapaktens anfallskapacitet ha
ökat såpass att det fanns risk för ett anfall på två fronter samtidigt. I och med detta
tillkom ett krigsfall II SN.
Krigsfall II SN utgjordes av ett anfall mot södra Sverige samtidigt med ett
anfall mot norra Sverige.
Ökad landstigningsrisk
I försvarsplanen 1962 hade detta med tvåfrontsanfall ytterligare utvecklats.
Nu planlades enbart för olika tvåfrontsalternativ, där ett anfall över
landgränsen i norr alltid utgjorde den ena fronten. Vid denna tid hade
Warszawapaktens landstigningskapacitet ökat dramatiskt, så en landstigning över
hav direkt mot östra Sverige (söder/norr Stockholm) var ett reellt hot.
Krigsfall 2 S utgjordes liksom tidigare av ett anfall mot norra Sverige
samtidigt med ett anfall mot södra Sverige.
Krigsfall 2 Ö utgjordes av ett anfall mot norra Sverige samtidigt med ett
anfall mot östra Sverige.
Dessa två krigsfall kom att bli huvudfallen genom flera försvarsbeslut fram
till 1977.
Landstigning var som helst
I opverket 1978 planlades i princip endast ett krigsfall:
Krigsfall 2 - anfall mot norra Sverige samtidigt med en kustinvasion utan förvarning om riktning.
Warszawapaktens landstigningsmöjligheter ansågs nu så bra att de utan
långvarig förbekämpning ansågs kunna landstiga på ett stort antal platser längs
de svenska kusterna. Därför räknade det svenska försvaret inte längre med att
kunna få tillräcklig förvarning om i vilket område landstigningen skulle ske.
Kort militär förvarning
År 1989 tillkom ett krigsfall 2 "KMF" (Kort Militär Förvarning), ett
krigsfall där Sverige blev anfallet utan att ha hunnit mobilisera färdigt.