Under
denna rubrik avhandlas luftförsvarets radarövervakning i Sverige under kalla
kriget.
Radarövervakningen för det svenska luftförsvaret utvecklades under
hela det kalla kriget. I början trodde man nog att radarn helt skulle kunna
ersätta den optiska luftbevakningen, men så blev
inte fallet. Den optiska luftbevakningen kvarstod under hela kalla kriget som
ett komplement till radarövervakningen.
Inte desto mindre blev radarn ganska snart huvudverktyget för luftförsvarets
övervakning. Utvecklingen av radarn har dessutom varit kraftig under hela tiden
för det kalla kriget.
Förhistoria
Under andra världskriget identifierades tre viktiga
användningsområden för radar (eller ekoradio som den dåtida termen löd):
ledning av fartygsartilleri, ledning av luftvärn samt luftbevakning. För vart
och ett av dessa tre områden påbörjades ett utvecklingsprojekt med respektive
benämning ErI, ErII och ErIII, där Er stod för Ekoradio.
Händelseutvecklingen i omvärlden gjorde att tillfällen yppade sig under 1944
att köpa radarstationer, såväl från Tyskland som från England.
Från Tyskland köptes eldledningsradar till luftvärnet. Stationerna var av typ
Würzburg, och fick i Sverige benämningen ErIIb, eftersom det svenska projektet
för luftvärnsradar hette ErII.
Från England köptes luftbevakningsradar av typ AMES 6. Den officiella svenska
beteckningen blev TMErIIIb (Transportabel MarkEkoradio typ IIIb). Den vanligaste
benämningen blev dock ErIIIb i analogi med benämningen på ErIIb (se ovan).
Orsakerna till att dessa köp plötsligt kunde göras under brinnande krig är
höljda i dunkel. Tyskland hade all anledning av att hålla Sverige på gott humör
i det rådande läget, och det kanske räckte som anledning? England hade i princip
överskott av luftbevakningsradar, hotet från Luftwaffe var minimalt under sista
delen av kriget. Det brukar ändå spekuleras i att det snabba och smidiga köpet
berodde på motprestationer från Sverige. Delar från Bäckebotorpeden (V2-raketen
som flög vilse från försöksanläggningen i Peenemünde och kraschade i Småland)
som diskret fraktades till England har nämnts, liksom kullagerleveranserna till England.
Oavsett orsak till den snabba leveransen blev den första luftbevakningsradarn i drift alltså
ErIIIb. Radarstation ErIIIb har
en egen sida.
Radartyper
Två huvudtyper av radar för luftförsvaret utkristalliserades:
spaningsradar med lång räckvidd, och stridsledningsradar med hög
precision. Båda typerna kompletterades med höjdradar för att bättre kunna
bestämma målets höjd. Under sidan om
radarstationer finns mer information.
Kommunikation
Kommunikationen mellan radarstation och luftförsvarscentral eller
radargruppcentral har skett på
flera sätt genom kalla krigets epok; telefonförbindelse, bredbandig analog
förbindelse, smalbandig digital förbindelse.
Telefonkommunikation
I början satt radaroperatören i direkt anslutning till radaranläggningen.
Data för målet utlästes direkt vid anläggningen, och överfördes via
telefonförbindelse till luftförsvarscentralen.
Bredbandig analog förbindelse
För att kunna flytta radaroperatören bort från anläggningens direkta närhet
började radarsignalerna överföras över en bredbandig analog förbindelse. Detta
möjliggjorde skyddad gruppering av radaroperatörerna (skyddad både i betydelsen
skyddad från fientlig bekämpning och i betydelsen skyddad från farlig strålning
från radarantennen). Dessutom möjliggjorde
det att radarskärmarna kunde grupperas i luftförsvarscentralen och bli direkt
tillgängliga för beslutsfattare i luftförsvarscentralen.
Smalbandig digital förbindelse
Den bredbandiga analoga förbindelsen ersattes under 1970-talet på flera håll
med en digital förbindelse som inte krävde samma överföringskapacitet. Den
bredbandiga radarsignalen filtrerades och digitaliserades. Genom
detta blev det enklare och mer flexibelt att överföra radarinformationen över
längre sträckor, och även att enklare kunna koppla om vart informationen skulle
gå. I och med införandet av den smalbandiga förbindelsen kunde radarinformation
från ett större antal radarstationer samlas i luftförsvarscentraler och
radargruppcentraler, och därmed ge en mer komplett bild av läget.
Radargruppcentraler
Radargruppcentraler (RGC, senare RRGC) tillkom som radarspaningens
motsvarighet till luftbevakningsgruppcentralerna (LGC) i
den optiska luftbevakningen.
Radargruppcentralernas ursprungliga uppgift var att avlasta
luftförsvarscentralerna genom att ta hand om information från låghöjdsradar, och
leda strid mot mål på låg nivå. I och med smalbandsförbindelserna (se ovan)
kunde dock LFC och RRGC i de flesta fall båda leda strid oavsett målets höjd. Radargruppcentralerna har fått en egen sida.
Mer information
Den som är intresserad av ytterligare information om luftförsvarets
radarsystem rekommenderas att ta del av
Bjarne Darwalls bok Luftens dirigenter.
