Under
denna rubrik avhandlas luftförsvarets radarstationer i Sverige under kalla
kriget.
Radarstationer
Två huvudtyper av radarstationer för luftförsvaret utkristalliserades efter
andra världskriget:
spaningsradar med lång räckvidd, och stridsledningsradar med hög
precision. Båda typerna kompletterades med höjdradar för att bättre kunna
bestämma målets höjd. Under senare delen av kalla kriget kom tredimensionella
radarsystem där även höjd kunde beräknas direkt i huvudradarsystemet.
Denna sida har två undersidor, för spaningsradar
respektive höjdradar. Dessutom finns två separata
sidor för två tidiga radarsystem: ErIIIb och
PJ-21.
Spaningsradar
Spaningsradar användes (och används) främst för att få lång förvarning om
annalkande flygföretag. Alla typer av mottagare av information om fientliga
flygföretag (luftvärn, jaktflyg, luftskydd) gynnas av lång förvarning.
Den första spaningsradarn med lång räckvidd var PS-16, som kunde nå bortåt 30
mil. De första anläggningarna sattes i drift 1950. Ungefär samtidigt levererades
PS-41, med en räckvidd på 12 mil. PS-41 hade beställts flera år tidigare, men på
grund av krångel med amerikansk exportlicens dröjde det till 1951 innan PS-41
levererades.
Stridsledningsradar användes för att ge målinformation till jaktflyg och
luftvärn. Det krävdes med andra ord mycket god precision i samtliga dimensioner.
Den första stridsledningsradarn i svenskt luftförsvar blev PJ-21, där "J"
stod för Jakt. Avstånd är ju radarns själva idé, så avståndet var inga
större problem att beräkna. För att ge tillräcklig precision i de båda övriga
dimensionerna, riktning och höjd, kombinerades två radarsystem, ett med
horisontell antenn och ett med vertikal antenn. Med den horisontella radarn
bestämdes riktningen till målet. Den vertikala radarns antenn kunde då riktas in
horisontellt,
och därefter bestämma höjden för målet. Kombinationen gav tillräcklig precision i
både riktning och höjd.
PJ-21 bestod alltså av två delar: en spaningsradar, benämnd
PS-14, och en höjdradar, benämnd
PH-13.
Efterföljande radarsystem för stridsledning namngavs efter sina respektive
spanings- och höjdradardelar. PJ-21 var alltså unik i luftförsvaret att ha "PJ"-prefixet.
Höjdradar
Som nämnts ovan behövde såväl spaningsradar som stridsledningsradar
kompletteras med en höjdradar som bestämde målets höjd. Inte minst för
bekämpning med jaktflyg är det viktigt att även på långt håll få information om
fientliga flygföretags höjd. Höjdradarn är enkelt talat en vanlig radar ställd
på högkant. Istället för att svepa horisontellt sveper höjdradarn vertikalt. För
att höjdradarn skall hitta sitt mål krävs att den är inriktad i rätt horisontell
riktning. En horisontell radar används alltså först för att finna den
horisontella riktningen till målet. Därefter kan höjdradarn träda i funktion och
bestämma målets höjd.
Under senare delen av kalla kriget kom tredimensionella radarsystem,
exempelvis spaningsradar PS-66, som kunde mäta både
riktning och höjd i samma system.
De tidiga radarstationerna var i de flesta fall transportabla. I detta
skede när inte hela landet kunde täckas av radarövervakning var det praktiskt
att kunna flytta radarstationerna till den plats där de för tillfället
behövdes.
Längre fram blev de flesta radarstationer för luftförsvaret
fasta. Kedjor av fasta radarstationer täckte framför allt våra kustområden mot syd och
ost.
I senare delen av kalla kriget kom höj- och sänkbara radarmaster med antenner
som placerades i bergrum och vid behov kunde höjas över markytan.
I samma tidsperiod gjorde också transportabla radarstationer sin återkomst; en kombination av
ekonomiska skäl och skyddsskäl talade vid den tiden för rörliga stationer.
Mer information
Den som är intresserad av ytterligare information om luftförsvarets
radarsystem rekommenderas att ta del av
Bjarne Darwalls bok Luftens dirigenter.
