Under
denna rubrik avhandlas luftförsvarets höjdradarsystem i Sverige under kalla
kriget.
De olika höjdradarsystemen inom luftförsvaret har sina egna undersidor. Dessa återfinns
även i menyn till vänster.
Höjdradar
De flesta äldre spaningsradarsystem var tvådimensionella, det vill säga de
kunde ange bäring och avstånd till ett mål.
För att få ett måls höjd måste systemet kompletterad med en höjdradar.
Den enkla formen av höjdradar är en vanlig radar med antennen ställd på högkant.
Antennen för höjdradarn riktas i den bäring mot målet som spaningsradarn anger.
Genom att sedan låta antennen på höjdradarn svepa i höjdled fås ett eko när
antennen är riktad mot målet. Vinkeln mot horisonten ger då, tillsammans med
avståndet till målet, målets höjd. Eftersom det är både onödigt och dumt att
låta en radarantenn på högkant svepa varvet runt, sveper antennen istället
upp-ner-upp-ner i riktning mot målet. En sådan typ av höjdradar kallas därför
ofta för en nickande höjdradar, eftersom antennens rörelse liknar
huvudnickningar.
Under kalla kriget hade flygvapnet ett antal olika höjdradarsystem. I några av de lite senare
spaningsradarsystemen (exempelvis
PS-66) kunde även höjdinformation fås direkt från spaningsradarn. Då krävdes
ingen separat höjdradar.
Luftförsvarets höjdradarsystem under kalla kriget var följande:
