Västtyskland

Här återfinns information om Västtyskland under kalla kriget.

Västtyskland

Tyskland besegrades under andra världskriget, detta beskrivs på sidan om andra världskriget. Efter kriget delades Tyskland in i fyra ockupationszoner, detta beskrivs på sidan om kalla krigets inledning.

När samarbetet mellan ockupationsmakterna brutit samman, vilket bland annat yttrade sig i Berlinblockaden, beslutade sig de tre västliga ockupationsmakterna för att av sina tre ockupationszoner bilda Förbundsrepubliken Tyskland, i dagligt tal Västtyskland.

Västtyskland var ett förbund av de tyska delstater som ingick i de västliga ockupationszonerna (med justering för att gränsen mot den sovjetiska ockupationszonen inte alltid följde de gamla delstatsgränserna).

Eftersom Berlin hade ett minst satt utsatt läge, vilket Berlinblockaden tydligt visat, utsågs staden Bonn till att bli (tillfällig) huvudstad i förbundsrepubliken. Förbundsrepubliken fick en konstitutionell president, det vill säga en president som var en galjonsfigur utan egentlig makt.  Förbundsländerna (delstaterna) (åter-)fick en självständig ställning gentemot centralmakten, med egna parlament, egna regeringar etc. (Under Tredje Riket hade styret av Tyskland centraliserats till Berlin, och delstaternas gamla självständighet hade avskaffats.)

De västliga ockupationsmakterna behöll dock sin status som ockupationsmakter, vilket försatte Västtyskland i en något märklig situation. Landet hade en egen regering och en egen försvarsmakt, men fortsatte att vara ockuperat, och något fredsfördrag hade aldrig undertecknats mellan Tyskland och ockupationsmakterna efter andra världskrigets slut. Denna situation kvarstod under hela kalla kriget. Först år 1990, i samband med Tysklands återförening, upphörde ockupationen formellt.

När Västtyskland bildats, utropade Sovjetunionen sin ockupationszon som Tyska Demokratiska Republiken, i dagligt tal Östtyskland. Det tyska riket hade därmed fått två arvtagare; en på vardera sidan om den järnridå som sänkt sig genom Europa.

Västtyskland och NATO

Mot bakgrund av det kommunistiska hot som tog sig uttryck i Berlinblockaden respektive Pragkuppen, båda inledda under 1948, bildades Brysselpakten 1948 och NATO 1949. Se sidan om NATO för fler detaljer.

Då det tämligen omedelbart stod klart att försvaret av Västeuropa var avhängigt av att även Västtyskland försvarades, beviljades Västtyskland år 1955 inträde i NATO.

Genom Västtysklands inträde i NATO möjliggjordes omfattande förberedelser för att på västtysk mark försvara Västeuropa mot en kommunistisk aggression. Detta inkluderade utplacering av kärnvapen, länge en kontroversiell fråga.

Berlin

Berlins status förblev speciell, eftersom staden förblev delad mellan de fyra ockupationsmakterna. Under en lång tid var dessutom rörligheten mellan ockupationszonerna inne i Berlin betydande, trots att rörligheten mellan Östtyskland och Västtyskland begränsats.

Detta ledde till problem för östsidan med en omfattande flykt till Västberlin, och i sin förlängning ledde situationen till byggandet av Berlinmuren.

Västberlin blev, framför allt efter Berlinmurens byggande, en isolerad enklav mitt inne i Östtyskland. Västberlin blev just av denna anledning en viktig symbol för demokratins kamp mot kommunismen. Såväl John F. Kennedy som Ronald Reagan besökte Västberlin som en symbolhandling i den politiska kampen mot kommunismen.

Tysklands enande

Efter kommunismens sammanbrott i Östeuropa arbetade Västtyskland kraftigt för ett tyskt enande. Västtysklands dåvarande förbundskansler Helmut Kohl var drivande för ett snabbt enande.

Den västtyska grundlagen hade förberett för möjligheten att uppta ytterligare delstater i förbundsrepubliken. Vad som skedde efter kommunismens fall var att de östtyska delstaterna sökte (och beviljades) medlemskap i förbundsrepubliken. Redan i oktober 1990, mindre än ett år efter Berlinmurens fall, var det tyska enandet ett faktum.

//MatsB   v 1.1 2014-03-02