Fördjupning - USA:s rymdfärder - Gemini

Här återfinns en fördjupning om Gemini-programmet, ett program för USA:s bemannade rymdfärder som i tid låg mellan Mercury-programmet och Apollo-programmet.

Gemini-programmet

Man behövde träna på flera viktiga saker. Så snart man insett att en månfärd krävde möten och dockningar, antingen i omloppsbana kring jorden eller i omloppsbana kring månen, så blev man tvungen att lära sig mer om hur man manövrerade i rymden och hur man möttes och dockade. Detta var inte på något sätt trivialt, vilket bland annat de misslyckade försöken under Gemini IV visade, se mer nedan.

En annan sak man var tvungen att träna på var rymdpromenader. Man visste inte riktigt hur man skulle sätta ihop farkoster i rymden, eller hur astronauter skulle ta sig mellan farkoster, och ett alternativ att göra dessa saker var genom rymdpromenader.

Den längsta Mercury-färden hade tagit knappt ett och ett halvt dygn. Den kortaste månlandningsfärden skulle ta minst åtta dygn, och de längsta uppemot 14 dygn. Man behövde därför utveckla tekniker för att både människor och farkoster skulle klara sig i två veckor i rymden.

Vad gällde människor så handlade det främst om hur människokroppen påverkades av långvarig vistelse i rymden, samt hur man rent praktiskt skulle hantera saker som födointag och toalettbestyr i rymden. För att motverka muskelförtvining behövde man dessutom någon slags gymnastiska övningar i rymden för att hålla muskulaturen i trim under långa rymdfärder.

Ett stort problem vad gällde långfärder för rymdkapslarna handlade om energiförsörjning. Under Mercury-programmet hade man använt batterier för kapslarnas elförsörjning. För Apollo-färderna med längder på mellan en och två veckor skulle det bli för tungt och utrymmeskrävande att ha med sig all energi lagrad i batterier. Man utvecklade därför bränsleceller, och dessa behövde testas i rymden. En bränslecell tar syrgas och vätgas och skapar elektricitet. Restprodukten är vatten. Vikten på bränslecellen plus syret och vätet för två veckors energibehov var mycket mindre än vikten på de batterier som skulle krävts för att lagra motsvarande energi.

Slutligen behövde man träna på att kunna styra rymdkapseln under återinträdet. Apollo-kapslarna skulle vid återkomst från månen behöva styras under återinträdet, både för att kunna landa där man ville, och för att genom en styrd färd kontrollera upphettningen av kapseln vid återinträdet. Gemini övade därför även på detta.

Gemini-kapseln bemannades av två astronauter, och kapseln var utformad snarlikt en flygplanscockpit, inklusive att astronauterna hade katapultstolar för att rädda sig om något gick fel på startplattan. Såväl Mercury som Apollo hade räddningstorn som flög iväg med hela kapseln i ett nödläge, men Gemini hade som sagt istället katapultstolar för att rädda astronauterna.

Namn och nummer på Gemini-färderna

Notera apropå numreringen att NASA hade bestämt att i Gemini-programmet skulle färderna numreras med romerska siffror. Detta hade dock inte slagit igenom vid de första färderna, därför ser man oftast Gemini 1, 2 och 3 numrerade med arabiska siffror, medan Gemini IV och framåt oftast numreras med romerska siffror. I intern dokumentation och även viss extern, exempelvis NASA:s information till pressen, NASA Press Kit, använde man dock genomgående arabiska siffror för alla Gemini-färderna.

Som en extra not i detta sammanhang så numrerades alla Apollo-färder officiellt med arabiska siffror. Men, möjligen som en kvarleva från Gemini-programmets romerska numrering, skrevs ibland numren i Apollo-programmet med romerska siffror. Bland annat kan man se romerska siffror på en del av Apollo-färdernas officiella emblem (Apollo 7, 9, 10, 12, 13, 17).

Gemini 3 (GT-3), Molly Brown

Grissom döpte kapseln till Molly Brown. Detta var en humoristisk blinkning till hans egen dramatiska färd med Mercury-Redstone 4, där kapseln sjönk och Grissom höll på att drunkna. Namnet syftade på en populär Broadway-musikal, "The unsinkable Molly Brown", vilken handlade om en legendarisk societetsdam som överlevde Titanics förlisning. Genom att döpa sin kapsel till Molly Brown ville Grissom "försäkra sig" om att kapseln var osänkbar.

NASA:s chefer hade inte alls någon humor. De tyckte att namnet var oseriöst och försökte förmå Grissom att ändra det. Det enda alternativa namn Grissom kunde gå med på var "Titanic". Cheferna gav upp och lät Grissom behålla Molly Brown som namn på kapseln, men utfärdade ett påbud att från och med Gemini IV skulle kapslarna inte ha några namn alls, utan bara nummer.

Gemini 3 var en ren testflygning för att kontrollera att alla system fungerade som tänkt. Färden varade endast tre varv och gick bra. Gemini-kapseln var redo för mer omfattande färder.

Gemini IV

Ett första problem var att man inte hade lärt sig att manövrera i rymden. Mercury-kapseln hade bara haft styrraketer för att ändra kapselns orientering, men inte för att ändra kapselns bana i rymden, så man hade inte kunnat öva på banändringar under Mercury-programmet.

Gemini IV skulle, när de kommit upp i omloppsbana, enligt planerna vända sig helt om, och därefter göra ett möte (rendezvous) med bärraketens övre steg, vilket flög i samma bana bara några hundra meter bakom Gemini-kapseln. Detta fungerade dock inte. Man hade inte förstått hur man skulle manövrera i rymden, så McDivitt gjorde av med en stor del av kapselns bränsle när han förgäves försökte manövrera närmare bärraketen. Till slut fick man ge upp försöken.

Man hade även flera tekniska problem under färden. Först hade astronauterna stora problem med att öppna rymdkapselns lucka. Det hade varit problem redan på marken med luckans låsmekanism, och bara tack vare att McDivitt hade sett en tekniker arbeta med den problematiska mekanismen och sett vad problemet var, så kunde McDivitt efter vissa besvär få luckan att öppna sig.

Därefter hade man problem med kommunikationen. White kunde inte höra markkontrollen, utan han hörde bara McDivitt. McDivitt kunde i sin tur endast höra White eller markkontrollen, vilket resulterade i att under större delen av Whites rymdpromenad hörde ingen av astronauterna att markkontrollen försökte anropa dem. White var ute längre än planerat och njöt av att sväva fritt i rymden. Markkontrollen (som kunde höra astronauterna men alltså inte tvärtom) var angelägna om att White kom tillbaka in i kapseln innan kapseln gick in i jordskuggans mörker. När McDivitt till slut slog om kommunikationen till markkontrollen och frågade om de hade något meddelande till kapseln, fick han det korta och kärnfulla svaret "Get back in!". White var dock svårövertalad, och påstod att det var hans livs sorgligaste stund när han slutligen tvingades tillbaka in i kapseln.

Men problemen var inte slut i och med att White var tillbaka inne i kapseln. Låsmekanismen var ännu svårare att få att lyda när det gällde att stänga luckan. Utan en stängd lucka skulle astronauterna inte ha överlevt ett återinträde. Efter en lång svettig stund lyckades astronauterna få luckan stängd och låst. Dessa problem gjorde att astronauterna valde att inte göra en andra öppning av luckan. Enligt planen skulle man öppnat luckan en gång till för att göra sig av med den skrymmande rymdpromenadsdräkten, men man valde att istället ha kvar dräkten och ha det trångt i kapseln för att inte riskera att inte kunna stänga luckan igen.

Ytterligare ett tekniskt problem var att kapselns dator gick sönder. Dator i kapseln var en nyhet för Gemini, vid Mercury-färderna utfördes alla beräkningar på marken, och resultaten skickades upp till kapseln. Gemini var utrustad med en dator i kapseln, och en av de saker som datorn i kapseln var ansvarig för var att flyga det styrda återinträdet som man skulle öva inför Apollo. Gemini IV kunde alltså inte genomföra något styrt återinträde eftersom datorn hade gått sönder.

Ett ironiskt sammanträffande var att IBM, som var leverantör av datorerna till Gemini-kapslarna, precis hade startat en annonskampanj om att IBM:s datorer var så pålitliga att NASA använde dem i rymden.

Gemini V

NASA:s chefer hade efter Gemini 3 förbjudit astronauterna att namnge sina rymdkapslar, men Gordon Cooper kom med idén att färden skulle ha ett emblem, ett tygmärke som astronauterna kunde fästa utanpå rymddräkten. Detta var den första färden att ha ett sådant emblem, men från och med Gemini V har alla NASA:s rymdfärder haft ett emblem, unikt designat för varje rymdfärd, ofta skapat av astronauterna själva eller efter deras idéer.

Coopers design (se vänstra bilden ovan) var ett emblem med en gammaldags prärievagn på, vilket skulle symbolisera en lång färd över okända vidder i en liten och trång farkost. På vagnens överbyggnad stod det "8 Days or Bust" (åtta dagar, annars är det ett misslyckande). NASA:s humorlösa chefer ogillade texten, eftersom media skulle kunna tycka att om färden blev kortare, så var den ett misslyckande. Man tvingade därför Cooper och Conrad att på de tygmärken som de hade fäst på sina rymddräkter, sy fast en liten vit tyglapp över texten så att texten inte syntes. Det är svårt att se på den högra bilden ovan, men det är en vit lapp över de två mittersta delarna av vagnens överbyggnad.

En viktig sak som Gemini V testade var bränsleceller. Som nämnts ovan kunde man inte ha med sig batterier med el för åtta dagars rymdfärd, utan elen för en sådan lång rymdfärd måste genereras av en bränslecell. Gemini V fick dock omedelbart problem med sin bränslecell. Redan efter fyra timmar hade trycket i syretanken sjunkit till mindre än en tiondel av det tryck tanken borde ha haft. Cooper stängde av bränslecellen, och på marken fick man undersöka vad som var problemet och vad som kunde göras. Gemini V hade inte med sig batterier för mycket mer än ett dygn, så utan bränslecell skulle man tvingas avbryta färden tidigt.

På marken kom man fram till att även med det låga trycket så skulle bränslecellen fungera, och färden skulle kunna fortsätta. Cooper startade bränslecellen igen.

Gemini V genomförde manövrer och banbyten i rymden. Astronauten Buzz Aldrin hade doktorerat på omloppsbanors mekanik och möten i rymden, och nu utarbetade han planer för hur kapseln skulle manövrera för att nå en given punkt i rymden. Dessa manövrer gick mycket bra, och Gemini V klarade den typ av manövrer som Gemini IV hade misslyckats med.

I övrigt gick det mesta under färden som det skulle, astronauterna klagade i efterhand främst på att det var långtråkigt att spendera åtta dygn på ett utrymme som de jämförde med framsätet i en folkvagn. De rekommenderade att astronauterna på nästa långfärd skulle ta med sig böcker att läsa för att fördriva tiden.

Återfärden bjöd dock på en överraskning. Någon programmerare hade i datorns navigationsprogram angett att jorden roterar 360 grader på ett dygn. Detta är hur vi människor på jorden upplever att jorden rör sig i förhållande till solen, ett varv på ett dygn. Men, eftersom jorden dessutom rör sig kring solen, så behöver jorden för varje dygn vrida sig lite mer för att solen skall stå på samma plats igen, så jorden roterar relativt världsrymden nästan 361 grader på ett dygn. Denna skillnad i rotationshastighet var tillräcklig för att Gemini V skulle missa sin planerade landningsplats. Tack vare att Gemini-kapseln hade möjlighet att styra återinträdet, så kunde Cooper genom att flyga manuellt försöka kompensera för en del av felberäkningen, men Gemini V landade ändå långt från den planerade landningsplatsen (olika källor anger mellan 130 och 180 kilometer).

Gemini VI och Gemini VI-A

Ursprungligen var målet med Gemini VI att genomföra världens första dockning i rymden. För detta syfte hade man utvecklat en obemannad målfarkost, Agena, vilken sköts upp med en Atlas-raket som bärraket. Planen var att man förberedde såväl Agena-uppskjutningen som Gemini-uppskjutningen. Strax efter det att Agenan skjutits upp skulle Gemini skjutas upp. På emblemet till vänster står det "GTA-6", där GTA står för "Gemini-Titan-Agena".

Uppskjutningen av Agenan den 25 oktober 1965 misslyckades dock, bärraketen exploderade och Agenan nådde aldrig omloppsbana. Astronauterna, vilka suttit i Gemini-kapseln beredda att skjutas upp, fick kliva ur kapseln igen.

Nu var problemet att man inte hade någon reserv-Agena. Vad skulle man göra med Gemini VI? Man kom på att istället för en dockning så kunde man genomföra ett möte (rendezvous) med Gemini VII, vilken snart stod på tur att skjutas upp. Denna ändring av rymdfärdens mål gjorde att man döpte om färden till Gemini VI-A.

NASA hade haft som princip sedan rymdflygningarnas start att rymdfärderna numrerades i den ordning de faktiskt sköts upp, men nu gjorde man ett undantag. Gemini VII var en långfärd som skulle vara uppe 14 dagar i rymden, medan Gemini VI-A bara skulle vara uppe ett dygn. Därför sköt man upp Gemini VII innan man sköt upp Gemini VI-A. Man behöll alltså den planerade numreringen fastän man sköt upp farkosterna i omvänd ordning.

Planen var att Gemini VI-A skulle göra ett rendezvous (möte) med Gemini VII under mitten av Gemini VII:s färd i rymden. Gemini VII sköts upp (se nedan), och en vecka senare skulle man skjuta upp Gemini VI-A. Som ni kan se på bilden till väster så tog man fram ett nytt emblem, där Agena-farkosten var ersatt med en Gemini-kapsel, och "GTA-6" var ersatt med "Gemini 6".

Uppskjutningen av Gemini VI-A den 12 december 1965 gick fel. Titan-raketens motor startade, men stängdes av efter bara 1,5 sekunder. Gemini-kapselns färdklocka hade dock börjat ticka. Enligt flygreglerna skulle då befälhavaren skjuta ut besättningen med katapultstolarna, men Schirra gjorde inte detta. Han hade inte känt någon rörelse i raketen, och beslutade att inte skjuta ut besättningen. Bilden till vänster visar Gemini VI-A kvar på startplattan, omsvept av rök från den avstängda raketmotorn.

Efter att astronauterna kunnat lämna kapseln gjordes en snabb utredning av problemet. Det visade sig att en kabel som skulle lossna först när raketen lyfte, hade lossnat för tidigt.

Som tur var studerade man flygdata noga, och såg att det fanns fler problem. Motorn hade inte tillräcklig dragkraft, och om kabeln inte hade lossnat, så skulle motorn ändå stängts ner, men kanske några sekunder senare. Man sökte efter orsaken till detta, och fann att vid monteringen av motorn hade av misstag ett dammskydd lämnats kvar i ett insug.

Man lyckades att på tre dygn göra allt klart för ett nytt uppskjutningsförsök, och nu gick allt som det skulle. På Gemini VII:s elfte dygn i rymden kom Gemini VI-A och mötte dem. De två farkosterna flög i formation genom rymden, och Gemini VI-A manövrerade sig så nära som 30 centimeter från Gemini VII. Detta var en stor framgång, man hade inte kunnat visa sådan precision i manövrerande tidigare.

Efter detta framgångsrika möte i rymden återvände Gemini VI-A till jorden.

Gemini VII

Förutom det möte med Gemini VI-A som beskrivits ovan, så genomförde Gemini VII ett antal experiment inklusive hur astronauterna påverkades av den långvariga tyngdlösheten.

Ett problem som astronauterna hade var att det skulle vara outhärdligt att sitta i kapseln 14 dygn i sträck i en tjock rymddräkt. Bormans avsikt var därför att båda astronauterna skulle ta av sig dräkterna efter kanske ett dygn när man testat att alla system fungerade och att kapseln var tät. Detta förbjöd dock markkontrollen. Man menade att minst en astronaut alltid måste ha rymddräkten på sig om kapseln skulle drabbas av ett plötsligt tryckfall.

Astronauterna fick alltså turas om att slippa ha rymddräkten på sig. Samtidigt bearbetade Borman markkontrollen med argument för att båda skulle få ta av sig dräkterna. Efter ungefär en vecka gav markkontrollen med sig, och båda astronauterna kunde ta av sig dräkterna. Detta gjorde deras tillvaro i kapseln betydligt behagligare.

På slutet blev astronauterna rejält trötta på att vara ute i rymden. De sista dygnen fick de dessutom problem med bränslecellerna, men de hade tillräcklig batterikraft för att klara de sista dygnen av färden.

Gemini VIII

Till skillnad från situationen för Gemini VI, så lyckades Agena-uppskjutningen, och Gemini VIII sköts upp snart därefter. Man navigerade fram till Agenan utan problem, och Armstrong kunde genomföra världens första dockning i rymden.

Ganska snart efter dockningen, och vid en tidpunkt när Gemini VIII inte hade kontakt med markkontrollen, så gick något fel. De hopkopplade farkosterna började rotera. Armstrong använde styrrakterna för att stoppa rotationen, men så snart han gjort det började rotationen igen.

Armstrong bestämde sig för att docka loss från Agenan för att avgöra om det var Agenan eller Gemini VIII det var fel på. När han dockat loss började Gemini-kapseln rotera fortare, det var alltså Gemini det var fel på.

Rotationen blev värre, till slut var den ett varv i sekunden, och centrifugalkrafterna gjorde det svårt för astronauterna att styra sina armar och händer när de skulle använda kapselns reglage. Armstrong slog av eltillförseln till alla styrraketer. Därefter använde han återinträdesraketerna för att stoppa rotationen. När detta var gjort kunde en felsökning under lugnare former konstatera att en av styrraketerna hade hängt sig i öppet läge.

Eftersom Armstrong använt återinträdesraketerna så sade flygreglerna att man måste avbryta färden och återvända till jorden. Scotts rymdpromenad blev aldrig av, utan Gemini VIII återvände till jorden efter bara 10 timmar i rymden istället för ursprungligen planerade fyra dygn. Man hade dock lyckats genomföra historiens första dockning i rymden.

Gemini IX och Gemini IX-A

Tyvärr fick Gemini IX utstå samma problem som Gemini VI. Agena-farkostens uppskjutning den 17 maj 1966 misslyckades, och astronauterna fick lämna Gemini-kapseln utan att bli uppskjutna. I likhet med Gemini VI fanns ingen reserv-Agena att skjuta upp. Till skillnad från Gemini VI fanns det dock en alternativt målfarkost, en enklare målfarkost fanns i lager. Man ändrade därför färdens mål och döpte om färden till Gemini IX-A. Den enklare målfarkosten kunde användas för dockning, men hade ingen egen motor och man kunde därför inte göra de manövrer som man hade planerat att göra med hjälp av Agenans motor.

Till skillnad från Gemini VI så ändrade Gemini IX inte sitt emblem trots att målfarkosten bytts ut. I emblemet uppe till vänster är den högra farkosten en Agena-farkost, och man fortsatte använda samma emblem även för Gemini IX-A trots att man inte längre hade någon Agena-farkost att docka med.

Uppskjutningen av målfarkosten den 1 juni 1966 gick bra, och snart därefter skulle Gemini IX-A skjutas upp. Dock, tre minuter före start förlorade markkontrollens dator kontakten med Geminis dator. Uppskjutningen avbröts och astronauterna fick lämna kapseln. Ett nytt försök två dagar senare gick bra, och Gemini IX-A manövrerade sig till en rendezvous med målfarkosten.

Tyvärr hade de som monterade målfarkosten på bärraketen ingen vana vid att göra detta. De gjorde fel, så att resultatet blev att den skyddande noskonen som skulle dela sig i två delar och falla bort inte gjorde det, utan den öppnade sig bara en aning. Tom Stafford sade att målfarkosten med sina två glipande noskonshalvor liknade en arg alligator, se bilden till vänster. Det gick alltså inte att docka med målfarkosten, utan man fick nöja sig med ett rendezvous.

Det andra målet med färden fanns kvar, Cernan skulle genomföra en rymdpromenad. Han skulle testa en enhet för att manövrera i rymden, en stor ryggsäck som var så stor att den inte fick plats inne i kapseln utan förvarades i Gemini-kapselns bakre serviceutrymme. Cernan skulle alltså börja sin rymdpromenad med att ta sig till bakre delen av Geminikapseln för att där ta på sig manöverenheten.

Det gick inte bra. Cernan hade redan från början problem med att röra sig i den styva dräkten. Han hade svårt att få fäste för händer och fötter, och när han hade kommit till serviceutrymmet hade han mycket hög puls, och svettades så mycket att hjälmens visir immade igen. Han var tvungen att stanna upp för att vila, och till slut var Stafford tvungen att besluta att rymdpromenaden skulle avbrytas.

Cernan lyckades nätt och jämnt att ta sig tillbaka till kapselns lucka. Stafford fick hjälpa honom att ta sig in, och ett tag var man orolig att Cernan inte skulle klara av att komma in i kapseln igen. Slutligen var han inne och Stafford kunde få ner Cernan i sätet och stänga kapselns lucka.

Gemini IX-A lyckades alltså inte med särskilt mycket av det man planerat. Färden var dock viktig därför att Cernans problem gjorde att man uppmärksammande flera saker. Rymddräkterna behövde effektivare kylning för att astronauterna inte skulle bli överhettade. Det behövdes också fler räcken och fotstöd för att kunna genomföra rymdpromenader på ett bra sätt.

Cernans strapatser hade också det goda med sig att NASA beslutade att i fortsättningen endast testa sådana saker i rymden som var absolut nödvändiga för genomförandet av månlandningarna. Den stora enhet för att manövrera i rymden som Cernan skulle ha testat var inte nödvändig för månlandningarna, utan det hade varit ett önskemål från USA:s flygvapen att få testa enheten inför eventuell framtida militär användning i rymden.

Tom Stafford hade otur. Hans två Gemini-färder var Gemini VI-A och Gemini IX-A, de två färder där det i båda fallen tog tre startförsök innan man sköt upp kapseln. Detta undgick inte andra, utan det kommenterades en hel del. Stafford själv lär ha skämtat om saken. I en kommentar till Frank Bormans och Jim Lovells 14-dagarsfärd med Gemini VII lär Stafford ha sagt något i stil med: "Borman och Lovell har visserligen tillbringat längre tid i rymden än vad jag har, men jag har minsann tillbringat mycket längre tid på startplattan än vad de har!"

Gemini X

Denna gång gick uppskjutningen av Agena-farkosten bra. Gemini X följde efter och dockade med Agena-farkosten. Äntligen hade USA inte bara lyckats docka i rymden, utan även lyckats docka utan att någonting gått snett strax efter. Därför kunde Gemini X genomföra de planerade banändringarna genom att använda Agenans motor. Gemini-farkosterna hade sin dockningsmekanism i nosen, och Agena-farkosterna hade (naturligt nog) dockningsmekanismen i motsatt ända av motorn. Att flyga med Agenans motor som drivkraft innebar därför att astronauterna reste med ryggen först, något ganska ovanligt för både astronauter och flygare.

Efter flygning med Agenan och en viloperiod var det dags för en första öppning av kapselns lucka. Jag vet inte om jag skall kalla detta en "rymdpromenad". På engelska kallas aktiviteten "Extra-Vehicular Activity (EVA)", d.v.s. aktivitet utanför farkosten. Det Collins gjorde var att "ställa sig upp" i kapseln med överkroppen utanför luckan för att ta foton och göra andra experiment. När vi på svenska säger "rymdpromenad" så tänker vi ofta att hela astronauten befinner sig utanför kapseln.

Nästa dag var det dags för en andra rendezvous. Agenan hade tagit dem till en bana i närheten av den Agena som Gemini VIII dockat med. Nu dockade man loss från sin egen Agena och manövrerade Gemini X till Gemini VIII:s Agena. Denna Agena hade sedan länge slut på el i batterierna och man kunde därför inte docka med den, men man manövrerade tätt inpå den, in till 3 meters avstånd.

Nu genomförde Collins en "riktig" rymdpromenad. En uppgift han hade var att hämta en sensor som satt på Agenan och som hade som uppgift att detektera mikrometeoriter. Collins rymdpromenad gick mycket bättre än Cernans. Collins drabbades varken av hjärtklappning eller av igenimmat visir. Däremot var det definitivt ansträngande, och hade han svårt för att få fäste med händer och fötter på Agenan. I samband med dessa besvär tappade han greppet om den Hasselbladskamera han hade med sig, och kameran svävade iväg i rymden.

Gemini X var den första av dockningsfärderna där det mesta gick som planerat, man fick erfarenhet av att flyga med sammankopplade farkoster, och man genomförde en rymdpromenad som visserligen var ansträngande, men den kunde ändå genomföras.

Gemini XI

NASA verkade ha fått bukt med problemen med bärrakterna till Agena. Uppskjutningen av Agenan gick bra, och Gemini XI genomförde en dockning direkt från uppskjutningen. Tidigare dockningar hade gått till så att Geminin först lagt sig i en egen omloppsbana, för att därefter genomföra banändringar för att nå Agenan. Gemini XI var den första färden där Geminin sköts upp direkt till samma bana som Agenan.

Man använde Agenan som drivkraft för att ta sig ut i en mycket hög bana. Man tränade flera dockningar och fråndockningar.

Andra dygnet skulle Gordon göra en rymdpromenad. Tyvärr drabbades han av liknande problem som Cernan haft i Gemini IX-A, han fick hjärtklappning och visiret immade igen. Efter bara 30 minuter av planerade två timmar stoppade Conrad rymdpromenaden och beordrade Gordon tillbaka in i kapseln.

Dagen därpå gjorde Gordon en andra öppning av luckan för att stå upp och göra experiment. Detta var inte alls lika ansträngande. Förutom den misslyckade rymdpromenaden gick det mesta bra för Gemini XI.

Gemini XII

Lovell och Aldrin genomförde den sista rymdfärden i Gemini-programmet. Färden var också den där rymdpromenaden var mest lyckad. Sedan Gemini IX-A hade man utökat mängden räcken och fotstöd för varje färd, och nu verkade man ha uppnått en tillräcklig mängd. Aldrin hade också tränat under vattnet för att utveckla tekniker att röra sig i rymden utan att bli överansträngd. Detta tillsammans gjorde att Aldrins rymdpromenad blev en stor framgång. Han kunde genomföra den utan överansträngning och han hade vettiga stöd för händer och fötter.

Däremot fick man inte möjlighet att flyga med Agenan som motor. Markkontrollen hade noterat problem med trycket i en pump i Agenamotorn. Därför valde man att inte riskera en explosion i rymden, utan man ställde in den planerade flygningen med Agenans motor.

Gemini XII var den sista färden i Gemini-programmet, när den genomfördes i november 1966 var det ungefär tre månader till det tillfälle då Apollo 1 planerades att skjutas upp.

Här är en länk vidare till fördjupningssidan om Apollo.

Här är en länk tillbaka till fördjupningssidan om rymden.

//MatsB   v 1.1 2020-10-07