Fjärrskrift var en tidig form av digital kommunikation, där text överfördes
mellan automatiska utrustningar. Redan under
morsetelegrafins första decennier förekom försök med automatiserad sändning och
mottagning av telegrafi. Eftersom fjärrskriften utvecklats ur telegrafin används
termen telegrafi ibland om fjärrskrift. På denna webplats skiljer jag dock på
begreppen på så sätt att sidan om telegrafi endast
innefattar (mer eller mindre) manuell morsetelegrafi. Fjärrskrift har sin egen
sida, den du läser nu.
Fjärrskrift har två stora fördelar jämfört med manuell telegrafi:
fjärrskriftskommunikation kan gå mycket snabbare, och den mänskliga faktorn som
felkälla kan elimineras.
Givetvis finns det även nackdelar; under svåra kommunikationsförhållanden kan
det mänskliga örat ibland gissa sig fram bättre än automatisk kommunikation.
Historia
Under kalla krigets epok fanns det ett antal fjärrskriftsnät inom försvaret.
Under den tidiga delen av perioden hade varje försvarsgren ett eget
fjärrskriftsnät, benämnda flygvapnets
krigsfjärrskriftsnät, marinens
krigsfjärrskriftsnät, respektive ÖB:s
krigsfjärrskriftsnät. Anledningen till den något skeva benämningen på
näten kom sig helt enkelt av arméns dåtida dominans. Armén dominerade
försvarsstaben, där även ÖB satt. "ÖB:s nät" ansågs alltså mer eller mindre
synonymt med "arméns nät".
Det intressanta med dessa tre nät är att näten hade gemensamma
fjärrskriftscentraler, men varje central hade tre delar som var bemannade med
personal från respektive försvarsgren.
Dessutom byggde flygvapnet upp ett separat fjärrskriftsnät för
väderrapporter, flygvapnets väderleksnät.