I
skenet av
det kalla kriget
utgick svensk krigsplanläggning från ett
snabbt anfall från
Warszawapakten mot Sverige (och Norge).
Denna sida ger en översikt över svensk krigsplanläggning under kalla kriget.
I början av kalla kriget hade inte Warzawapakten resurser att genomföra
landstigning direkt över Östersjön från Baltikum i så stor skala som ansågs krävas för en lyckad invasion
av Sverige. Därför arbetade den svenska försvarsstaben med två huvudalternativ för anfallet
från Warszawapakten. Det mest troliga ansågs det norra alternativet vara, med ett
anfall över land genom Finland och över Torne älv.
Ett alternativ var ett anfall söderifrån genom Danmark. Det senare
alternativet innebar ju att styrkor från Warszawapakten tagit sig genom
Västtyskland och Danmark på sin väg för att anfalla Sverige. I detta alternativ
ansågs därför inte anfallet kunna komma lika snabbt och överraskande som i det
norra alternativet.
I början av 1960-talet ansågs det från försvarshåll att Warszawapakten hade skaffat sig de resurser som
krävdes för landstigning över hav, och ett tredje alternativ blev därför en
landstigning på Sveriges östkust. Dessutom ansågs Warszawapakten ha kapacitet nog
att anfalla från flera håll samtidigt, så krigsplanläggningen inkluderade även
alternativ där fienden angrep från mer än ett håll samtidigt.
Transportflygets utveckling gjorde att strategiska luftlandsättningar blev
ett reellt hot. Detta i sin tur gjorde att den relativt skyddade västra sidan av
Sverige kunde utsättas för hot från luftlandsättningar. Göteborg och Göteborgs
hamn var av krigsavgörande betydelse för Sveriges förmåga att ta emot hjälp från
NATO. Därför ingick i krigsplanläggningen skydd mot strategiska luftlandsättningar, även i
de delar av landet om inte direkt ansågs vara i riskzonen för invasion land-
eller sjövägen.
Framemot 1970-talet började den politiska viljan att upprätthålla ett starkt
försvar att svikta. Rekordåren på 1950- och 1960-talen hade ersatts av en
långvarig lågkonjunktur. Opinionsmässigt hade det blåst vänstervindar genom
Sverige under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Försvaret fick
skära ner. Allt detta avspeglades i ett allt större önsketänkande i
krigsplanläggningen.
Den politiska försvarsdoktrinen från 1970-talet uttalade att Sverige sannolikt inte skulle utsättas för
ett isolerat anfall, utan skulle anfallas endast som en del i större
krigshandlingar i Europa, och därför endast anfallas med begränsade
fiendestyrkor. Denna doktrin kom mycket lägligt i en situation då det svenska försvaret inte
längre hade resurser nog att stå emot ett fullskaligt anfall från Warszawapakten.
Kärnvapenhotet
Sovjetunionen sprängde sin första atombomb 1949 och sin första vätebomb 1953.
Det stod klart att kärnvapen sannolikt skulle komma att användas i ett framtida
storkrig mellan öst och väst. Omfattningen av kärnvapeninsatserna diskuterades
dock. I och med terrorbalansen mellan öst och väst antogs allmänt att de
kraftigaste vapnen skulle undvikas, liksom globala insatser av kärnvapen.
Däremot ansåg många det sannolikt med ett begränsat kärnvapenkrig, ett krig där de flesta
kärnvapeninsatser gjordes i krigsområdena och var taktiska snarare än
strategiska.
För Sveriges del varierade bedömningarna. Vid krigsspel med försvars- och
riksledningen under 1950-talets slut och 1960-talets början var ofta de
fientliga kärnvapeninsatserna något eller några tiotal kärnladdningar. Detta var under den
period när den svenska försvarsledningen och även stora delar av den svenska
regeringen arbetade för ett svenskt atomvapen. När planerna på svenska atomvapen
skrinlagts, minskade även antalet fientliga atomvapen i de ovan nämnda
krigsspelen. Under slutet av 1960-talet och under 1970-talet var antalet
fientliga kärnvapeninsatser i krigsspelen någon enstaka, om ens någon.
Kärnvapenhotets effekter på svensk försvarsplanering var att viktiga
försvarsfunktioner i möjligaste mån placerades i bergrum med kraftigt bergskydd.
40 meter brukade anges som en riktlinje för tjockleken på det svenska
urberget under vilket bergrummen anlades, i flera fall blev skyddet ännu
tjockare.
Under 1970-talet ansågs som sagt kärnvapenhotet minska, ett politiskt och
även ekonomiskt önsketänkande i likhet med det som nämnts ovan. I själva verket
var 1970-talet sannolikt ett farligare decennium vad gäller kärnvapenkrig än
1960-talet. Efter kommunismens sammanbrott läckte vissa delar av Warszawapaktens
krigsplanläggning ut. En av planerna som lär ha varit utarbetad på 1970-talet
var ett överraskande anfall med syfte att erövra Västeuropa. Tyvärr har jag
tappat bort referensen till denna plan, nedanstående är taget ur minnet.
Warszawapakten planerade ett blixtanfall för att erövra Västeuropa. För att
knäcka västsidan både försvarsmässigt, politiskt och moraliskt, skulle anfallet
föregås av två massiva kärnvapenattacker med ett par timmars mellanrum. Totalt
skulle i dessa båda attacker (enligt en referens jag tyvärr tappat bort) över
5000 strategiska kärnvapen skickas mot städer och
kommunikationscentra i Västeuropa. Därefter skulle styrkor från Warszawapakten
köra tvärs genom det sönderbombade Västeuropa och besätta det.
För Sveriges del har jag sett två siffror på antalet strategiska kärnvapen som skulle
avlossas mot Sverige. I den ovanstående nämnda borttappade referensen talas om
över 100 strategiska kärnvapen mot Sverige. I Sovjetisk operativ krigsplanläggning under
det kalla kriget (i boken Att skåda Sovjetunionen i vitögat, red.
Kent Zetterberg) skriver Magnus Haglund under rubriken Sovjetisk operativ
planläggning omkring 1965 om operationen mot Sverige/Norge:
"Även om antalet kärnladdningar avdelade för operationen endast skulle vara
hälften av nivån på centralfronten, torde antalet laddningar - kanske ett
femtiotal - mer än väl räcka till för de angivna operationsmålen."
De 100 strategiska kärnladdningarna mot Sverige nämnda i den borttappade referensen
skulle alltså kunna vara en extrapolation av centralfrontens kärnvapeninsatser,
Haglund skriver ju att hälften av den nivån skulle motsvara ett femtiotal
kärnladdningar.
Oavsett om Sverige skulle drabbas av 50 eller 100 strategiska kärnladdningar, står det
helt klart att detta antal vida överstiger det antal som den svenska
försvarsledningen i de flesta faser av kalla kriget planerat med.
Det är också viktigt att notera att vi här talar om de strategiska kärnvapnen. Som nämns
på sidan om Warszawapaktens anfallsplaner mot
Sverige hade lokala befälhavare dessutom ett stort antal taktiska kärnladdningar till
sitt förfogande. Utgående från de siffror på 800-1000 taktiska kärnladdningar som skulle
användas i Nordtyskland och Danmark, kan vi gissa på någonstans mellan 200 och 400 taktiska
kärnladdningar för användning i Sverige.
Sammanfattning
Svensk krigsplanläggning tog sin utgångspunkt i det reella hot som
Warszawapakten utgjorde. Kalla krigets realiteter visade att den aggressiva
kommunistdiktaturen Sovjetunionen inte skulle tveka att sätta in vare sig trupp
eller kärnvapen mot ett neutralt och kärnvappenfritt land som Sverige. Antalet kärnvapen som
planerades sättas in mot Sverige översteg vida den svenska försvarsledningens
föreställningar.
Under 1970-talet präglades svensk krigsplanläggning av ett allt större mått
av önsketänkande. Bristande svenska försvarsresurser kompenserades med ett
önsketänkande i form av en
marginaldoktrin som sade att endast begränsade fiendetrupper (och få eller inga kärnvapen) skulle sättas in mot Sverige.
I verkligheten innebar marginaliseringen att Sverige eventuellt "endast" skulle
drabbas av 50 strategiska kärnvapen istället för 100, och kanske bara 200 taktiska kärnladdningar.
